Efter ännu en tenta tom på ens en tillstymmelse till kommentarer, börjar Anahita Nicoobayan fundera på om den forskningssugna professorn någonsin tänkt på återväxten?
”Jag har faktiskt egna saker att göra på fritiden!”, skrek min högstadielärare en mulen dag när en kille i klassen frågade varför återlämningen av ett prov var flera veckor försenad. Som om frågan hade varit om hon hade något liv. Det gjorde mig desto mer övertygad om att hon inte hade det, och en känsla av obehag grep mig. Där och då bestämde jag mig för att jag inte ville veta något om mina lärares privatliv.
Nu, flera år senare, finner jag ändå mig själv undrandes över mina föreläsare. Jag är dock inte så intresserad av deras privatliv som jag är av deras syn på sina studenter – något som på senare tid har gjort mig ganska skeptisk.
Jag ser ett tydligt samband mellan professorer som föreläser utan vidare engagemang och tentor som lämnas tillbaka i sista sekunden, och då utan minsta kaffefläck till kommentar. Men å andra sidan har jag även haft föreläsare som inte bara prioriterat studenternas förståelse, utan även återlämnat tentor i god tid – fulla av anteckningar och synpunkter för vidare utveckling och förbättring.
Man kan fråga sig om de själva reflekterat över hur mycket eller lite de gör för eleverna i förhållande till sina kollegor, och om det kanske handlar om någon sorts image. Ett behov av att visa hur seriöst de tar sig själva och sitt arbete. Det är inte ett helt okänt faktum att en del professorer endast undervisar för att de måste, och lägger ner så mycket tid som möjligt på forskning.
Jag förstår givetvis att jag generaliserar ganska friskt, och att det inte alltid är möjligt att engagera alla elever eller rätta tentor det första man gör – men det är heller inte min poäng. Snarare har jag har svårt att tro att den av professorerna som vägrar ta sina studenter på allvar är mer upptagen än den som vill se dem utvecklas. Undervisningsdelen nonchaleras för att forskningen anses vara viktigare, och man kan ju fråga sig om professorerna uppskattade samma sorts likgiltighet hos sina gamla föreläsare.
Vem vet, de hade kanske också egna saker att göra på fritiden.
