Var 2011 det sista året då det blev en nyhet när en kändis kom ut ur garderoben? Eller bör vi fortsätta omfamna fenomenet i jakt på så många förebilder som möjligt?
”Tänk att det ska vara en nyhet att någon är bisexuell, även om det är Kajsa Bergqvist.”
Så skrev en av mina facebook-vänner ett par dagar innan jul, när magasinet QX lade ut intervjun med före detta världsmästaren i höjdhopp på webben. Strax toppade kvällstidningarna med rubriker som ”Kajsa kommer ut”, ”Jag är lesbisk” och ”Kajsa Bergqvist berättar om kärleken till Kristina”.
Nyheten om Bergqvist listades i P3:s Brunchrapportens årssammanfattning som en av årets stora händelser. Då opponerade sig journalisten och författaren Lasse Anrell som gästade programmet. ”2011 var väl sista året då kända människor ’blev gay’, det kommer inte vara en nyhet nån enda mer gång” trodde han och visade samma leda som facebook-vännen.
När samtalsämnet kom upp under en lunch på jobbet reagerade en kollega till mig på rakt motsatt vis och utbrast: ”Jag blir alltid skitglad när en kändis kommer ut. Då blir det mycket lättare för alla vanliga människor”.
En viss antydan om att kändisar har ett ansvar att komma ut kunde skönjas.
Så hur ska vi egentligen ha det?
Trots att det på sina håll alltså suckas av utmattning, går det inte att förneka att kändisar som kommer ut fortfarande får stor medial uppmärksamhet. Varför? Anders Öhrman är chefredaktör för QX och den som gjorde intervjun med Kajsa Bergqvist. Han svarar att i hennes fall bidrog tre faktorer.
–Hon är omtyckt och folklig, väldigt få personer visste om det och hon hade varit gift med en annan känd person.
Däremot tycker han att intresset generellt sett har minskat för den här sortens nyheter på senare år.
– Om någon i schlagervärlden kommer ut är det ingen som lyfter på ögonbrynen längre. Det har mer att göra med i vilken kontext man kommer ut. Anton Hysén fick ju enormt genomslag eftersom det fortfarande är väldigt ovanligt att komma ut i fotbollsvärlden, säger han.
Enligt Anders Öhrman har kändisar inget särskilt ansvar att komma ut offentligt. Däremot, menar han, kan det skicka negativa signaler om en kändis som alla vet är homosexuell aktivt förnekar det.
– Då visar man att ”min läggning är inte ok” och det skapar barriärer. Så länge det finns homofobi är det bra när folk kommer ut offentligt, säger han.
Han tillägger att även om det inte finns något uttalat ansvar, så gör kändisar som kommer ut en god gärning. Men myntet har en baksida.
– Det kan bli för mycket fokus på att man är just känd. Att folk utanför Stockholms inneliv får uppfattningen att det bara är kändisar som är homo- eller bisexuella. Därför är det minst lika viktigt att även okända homosar kommer ut. Vi försöker att ha mycket vanliga människor med i QX.
En som tvärtemot Anders Öhrman tycker att kändisar faktiskt har ett sorts ansvar att komma ut offentligt är Linus Fremin, frilansjournalist och genusvetare. Han säger att som kändis har man ofta stor makt i form av pengar och som opinionsbildare, vilket utgör ett slags skydd.
– Som en vanlig bög i stockholmsförorten skyddas jag själv av min anonymitet. Det saknar kändisarna men de har istället andra styrkor. Och det betyder väldigt mycket för HBT-personer när kända människor kommer ut och visar stolthet. Varenda en som kommer ut är bra, säger han.
Kajsa Bergqvist berättar hur svårt hon tycker det är att vara privat offentligt och att det här är första och sista gången som hon berättar om sitt kärleksliv i pressen. Tycker du ändå att det är hennes ansvar?
– Ja, på något sätt, även om jag verkligen förstår att hon helst hade velat slippa. Nu blev det ändå något hon gjorde för sin egen skull, för att det var det absolut smartaste sättet att undvika allt skvaller. Att hon i förlängningen blir en unik förebild för unga idrottande tjejer är en stor bonus.
Linus Fremin är däremot helt säker på att Lasse Anrell har fel i sin profetia.
– Det är inget snack om saken, det kommer fortsätta att bli nyheter när kändisar kommer ut. Men det är inte bara media som har skulden för det. Det finns alltid någon som kommer med själva berättelsen och i flera fall utnyttjas till och med media i pr-syfte. Det är många ingredienser som bidrar.
Hans önskan är ändå att alla som själva har accepterat sin sexualitet är öppna med den från början. Då uteblir sensationsmomentet och vi tar ett steg bort ifrån den heteronorm som är grunden för själva nyhetsvärdet.
Som exempel ger han Mariette Hansson som 2009 deltog i TV4:as ”Idol”. Varje gång hon tävlade satt flickvännen och sambon Alisa Jasarevic i publiken och stöttade henne och gav kommentarer.
– Mariette var helt öppen med att hon hade en flickvän från början. Följden blev att medierna behandlade dem precis likadant som heteroparen och hennes läggning aldrig blev till en nyhet. Det är dit vi bör sträva, säger Linus Fremin.
Denna utopi kan bli verklighet, men det är långt dit. Det tror åtminstone Irina Schmitt, som är biträdande lektor vid centrum för genusvetenskap i Lund. Och om vi ska nå den gäller det att förändra vår begränsade syn på kön.
– Till exempel arbeta om strukturen i skolan. Utbildningen är i dag uppbyggd på synen att det finns två kön, pojkar och flickor och att de attraheras av varandra. Det kan leda till en exotisering av vissa sexualiteter vilket leder till ett nyhetsvärde.
Irina Schmitt menar också att det i dag är de som inte är heterosexuella som avkrävs hela ansvaret för att detta ska förändras, medan det borde vara alla människor.
– Alla borde fundera över sin läggning och kanske komma ut även som heterosexuell – om det sker på ett maktmedvetet sätt och inte ett sätt som säger att ”jag är normal och det är inte du”. Dessutom måste vi våga prata om olikheter och inte lita på att vi redan är så himla jämställda, säger hon.
Att det även 2012 kommer att lanseras en och annan ”exklusiv komma ut-intervju” verkar alltså alla utom Lasse Anrell vara överens om. Samtidigt är det stor skillnad på i vilken av världar kändisen i fråga befinner sig. Den stora frågan är kanske hur många ljusår som skiljer schlager från idrott.
Text: Stina Linde.
