Jag läser som vanligt. Det gör man hela tiden på den här utbildningen, jag har t om fått skaffa läsglasögon men det är kanske inte så konstigt, jag är ju ändå fyrtio år nu. Och spännande föreläsningar har vi också där på sociologin. Det blir nog mitt huvudämne tror jag, väldigt mycket mer intressant med de samhälleliga strömningarna och våra interaktioner än inre grubbel kan jag känna. OKEJ, jag är medveten om att jag ägnar mig åt stark förenkling här men jag är inte färdig akademiker än, mitt språk är fortfarande manuellt. Det var dock inte detta jag skulle berätta om utan jag ville upplysa er om att jag är en rätt lättrörd person, och rörs ofta till tårar av det oväntade, som när fördomar krossas. Till exempel när en skinnhuveliknande individ hjälper en invandrarkvinna över gatan, eller en surgubbe tycker att ens hund är världens finaste, såna grejer.
Idag när jag skulle hämta Albert på dagis blev jag ett ögonblick förundrad över om jag verkligen befann mig på Möllan. Ute på gatan stod det en epatraktor?! Vad gör en epatraktor på Möllan? Var jag verkligen där eller utanför ICA på landet? Den stod där så liten och svart och fin med en liten övningskörningsskylt. Fast det var visst inte en riktigt övningskörningsskylt för det stod RAGGARKÖRNING på den. Jag blev lite rörd, inte så att jag började gråta, men lite glad ändå. Den var så söt där i sin lilla bondhet bland alla silvermercedezar och folkavagnsbussar på Möllan. Sen hann jag inte tänka mer på den förrän nu för mina sociologiböcker väntade. Som vanligt.
