Bör du prioritera din utbildning högre? Erik Neppelberg får sig en tankeställare i en rökig pub, kanske borde han ha tagit tåget till Budapest framför Karnevalståget till Lund.
För andra sena natten i rad på en rökig pub i de gamla judiska, nu studentockuperade, kvarteren i Budapest satt jag förra helgen och avhandlade alla möjliga frågor med några ungerska studenter.
I detta interkulturella rendezvous där vi belyste motsatser och likheter mellan oss så insåg jag plötsligt en väldigt tydlig skillnad mellan mig och dem.
När de talade om sina ämnen brann det i deras ögon. Jag blev helt överväldigad över hur inlästa och engagerade de var. De såg fram emot sin akademiska framtid.
När jag nu tänker tillbaka på mina fem år vid Lunds Universitet så kan jag sorgligt nog konstatera att det endast var vid ett fåtal tillfällen jag kände mig riktigt motiverad och eldig över mina ämnen. När jag pluggade fick jag alltid övertyga mig själv om varför. – Ja, för att det är bra för min personliga utveckling, typ.
Studier kom dessutom aldrig att bli min primära sysselsättning. Först kom alltid det ideella engagemanget. Att studera var mer ett medel för att få studiemedel som i sin tur gav mig ekonomi för att kunna göra mer betydelsefulla saker.
Det kanske låter drygt. Men efter varje inlämnad hemtenta som gav ett VG utan att jag ens slagit upp böckerna förlorade jag en liten bit av mitt hopp om upplysning. Och efter varje tenta som det tog hundra veckor att rätta men som jag återfick med endast två kommentarer i marginalen så vissnade ett magnolieblad i mitt hjärta.
Såklart fanns det undantag med föreläsare som faktiskt gillade att undervisa, då var det ju faktiskt kul.
Generella kompetenser i all ära. Jag värderar verkligen idag den förhöjda grad av kritiskt tänkande jag tror ha med mig i bagaget ut i arbetslivet. Men jag känner ibland att jag gärna hade försökt mig på en akademisk karriär.
Jag antar såklart att det är helt och hållet mitt eget ansvar att det aldrig blev så, jag missade helt enkelt tåget. Ett kort tåg med få platser och en ointresserad, månne stressad, konduktör som bara syntes någon gång i veckan.
I Lund var ju Karnevalståget, där alla fick åka med, betydligt mer intressant. Nej, jag borde kanske helt enkelt ha hoppat på ett tåg till Budapest för fem år sedan.
