Mitt i iskylan lockar sommarens värme. Men är det kanske redan dags att ge upp soldrömmarna? Annika Skogar söker sommarjobb men anar redan nu var det kommer sluta.
”Du ska inte anmäla dig till kommunen ändå?”
Mammas bekymrade röst på andra sidan luren när hon ringer. Mitt grymtande svar som kan liknas vid en tjurig elvaårings. Nej, det ska jag inte. Det ordnar sig.
Det har jag sagt varje januari de senaste fem åren när mamma undrat var jag tänkt jobba kommande sommar.
Varje sommar i fem år har jag jobbat på kommunen, fast besluten om att det inte kommer upprepas.
Nu är jag nästan 23 år. Hur länge är det egentligen okej att efter sista tentan packa sin väska, flytta hem till katten och låtsas som om man fortfarande går på gymnasiet?
Hur många gånger ska man i maj behöva konstatera att de storslagna tågluffs-planerna just förvandlats till åtta veckor med delade turer och finska pinnar på Jönköpings kommun? Börjar jag inte bli för stor för det?
Varje februari sitter jag, precis som jag gör nu, och tänker att den här sommaren ska jag göra något ballt. Jag ska i alla fall skaffa ett nytt jobb. Något jag kan ha nytta av i framtiden när jag ska söka Det Riktiga Jobbet.
Kanske ska jag smälla på stort och söka praktik på en ambassad på andra sidan jorden? Jag ägnar två dagar åt att frenetiskt leta efter en praktikplats. Men eftersom jag inte pluggar till byggnadsingenjör så faller den idén, som vanligt.
Sedan söker jag jobb. Det känns som tusen men är kanske åtta. Ingen förstår varför de ska anställa mig. Jag ger upp. I februari påbörjar jag sedan strategin att jobbet ska hitta mig. Mamma ringer, frågar hur det går med sommarjobb. Jag muttrar:”Bra, tack.”
I slutet av april kastar jag in handduken. Ringer. Svarar att ja, just det, jag har jobbat hos er förut.
Vad ska man göra? Hur ska man få årets mest hypade årstid att infria förväntningarna? Varför ska jag behöva tänka på det i januari? Ska jag anmäla mig till kommunen och få hela proceduren avklarad fort?
Nej, än är det bara februari. Jag och det fantastiska sommarjobbet har fortfarande chansen att hitta varandra.
Gör vi inte det får jag vara stor nog att godta att juni, juli och augusti inte kan bestå av femton europeiska huvudstäder när allt på kontot är studielån. Stor nog att erkänna för mig själv att finska pinnar i den kommunala verkligheten kan vara riktigt trevligt, det också.
