I kaosets år 1066 möttes tre kungar i ett slag vid Hastings. Då löste det sig med flygande pilar. I AF-borgen slutar det i en sångkavalkad och något spretande historia, tycker Kenneth Carlsson.
Det fina med spex är att handlingen inte behöver stämma så väl överens med den verkliga historien. Med tanke på att Europas historia har visat sig vrickad på riktigt behöver grundberättelsen i Vilhelm erövraren inte ändras allt för mycket.
Spexet startar med kungen Edward bekännarens död. Precis som i den verkliga historien har gamle Edward visat sig ambivalent i sitt val av efterträdare.
Hela tre kungar gör anspråk på den engelska kronan: en saxare, en norrman och en Vilhelm. Givetvis kan frågan endast avgöras genom ett stort våldsamt slag – allt till gamle kung Edwards stora förtjusning. Spexet utspelar sig i en tid då kaos och krig fortfarande var den bästa underhållningen.
Mer av den direkta handlingen ska inte avslöjas. Dels för att spoilers är tråkiga, men framför allt för att spexet innehåller ovanligt många sidohistorier och karaktärer. Handlingen flyttar sig snabbt men bestämt från England till Frankrike och tillbaka igen.
Det kan låta förbannat spretigt, men på något vis är det ändå lätt att hänga med. Karaktärerna är många, men i princip alla lyckas att etablera sig naturligt trots att flera endast är med en kortare tid. Dessutom innehåller spexet få komplicerade utläggningar, det blir istället mer sång.
Musiken sitter generellt säkert. Den vackra sånginsatsen från Vilhelms lilla fru Matilda möts med rätta av stort jubel. Mest uppskattade blir annars de franska uteliggarna och deras doande bartender.
På det stora hela borde möjligen ett par sånger ha skrotats för att ge större plats åt handlingen, som blir något för hastig. Manusförfattarna ha haft en önskan att klämma in alla sina favoritkaraktärer, bihistorier och sånger till den grad att den röda tråden blir något tunn. Även delar av humorn och de vassaste replikerna lämnats vid sidan, vilket gör att de brutalaste skrattsalvorna uteblir.
Jesperspexet är kända för sin traditionellt sett gedigna dekor och den lever upp med fint ljusspel, en finurligt uppfällbar fransk pub och ett imponerande bibliotek. Ett extra plus är att få höra äkta kvinnliga röster på scen. Även om spexens uppbyggnad är väldigt traditionsbundna, är det skönt att känna att all humor inte tröttsamt sitter fastnaglat i fel sekel.
Föreställningen är trots dess spretiga partier väldigt underhållande rätt igenom, även om de högsta spextopparna saknas. Vilhelm erövrar inte spextronen för all framtid, men är likväl en både se- och hörvärd upplevelse.
Missa inte Lukas Norrsells bildspel från föreställningen:
