Sveriges akademikers centralorganisations förhoppningar om att arbetskraftsutbudet ska öka vid mindre marginalskatter kan vara ett giltigt argument. Åtminstone teoretiskt. I övrigt är det svårt att ta organisationens problemformulering på allvar skriver Jesper Alex-Petersen i sitt svar till Saco.
De som betalar värnskatt har en bra utbildningspremie. Ändå älskar Saco att nämna starkt kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor som inte betalar den, i samma andetag som de pläderar för skattens avskaffande.
Detta åtföljs alltid av hot om minskad produktivitet och brist på välutbildade medborgare om inte löneskillnaderna/klassklyftorna ökar. Vad som står klart är att detta är struntprat om man bekymrat sig om att kontrollera en bråkdel av de källor jag anfört. För den intresserade se även [1, 2, 3].
Detta bemöter varken Thomas Jartsell i sin kommentar till min förra krönika eller Linda Laine i sitt svar på den senaste. De understryker därmed min huvudsakliga kritik mot alla som vill hävda att utbildning inte lönar sig och att Sveriges klassklyftor måste bli större. Nämligen det fullständiga ointresset för verkligheten de gång på gång uppvisar.
Bekymrar det inte akademikerförbundet att man tar så lätt på empiri? Att man gång på gång framför pseudoargument för sina ståndpunkter?
När det gäller marginalskatters effekt på arbetskraftsutbudet har man i alla fall en relevant invändning. Men då ska man ha klart för sig att dynamiska effekter sällan blir så stora som i prognoserna och teorier om skattesänkningar som betalar sig själv är hårt kritiserade. Verkligheten har till exempel inte ställt upp på Anders Borgs antagande om jobbskatteavdragens positiva effekter.
När dessa effekter uteblir står Saco och hävdar att deras medlemmar behöver mer pengar för att ta ”ansvar och presterar bra på jobbet”. Samtidigt förväntas undersköterskor och städerskor, vars arbetsuppgifter samhället inte klarar sig utan, offra sina kroppar utan ekonomisk kompensation. Till förmån för oss akademiker. Det kallas egenintresse.
