När kalendern blir ett spindelnät och vännerna störande distraktionsmoment har det gått för långt. Virve Ivarsson funderar: Hur långt är vi egentligen beredda att gå för att slippa stänga dörrar?
Det är någonting så härligt med att vara tjugotvå. Grundskolan och gymnasiet ligger bakom en. Likaså börjar den värsta herregud-vad-ska-jag-göra-nu-ångesten ge sig efter studenten. Än är det långt till trettio, åldern då det är dags att bli seriös. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att det är vad jag väljer att göra nu, som avgör vad jag kan bli i framtiden.
Då är det tur att jag bor i Lund. En stad där jag kan sända radio, blanda drinkar, skriva tidning och spela spex samtidigt. I utbyte mot lite av min tid kan jag få dubbel examen, extrajobb och meriterande fritidsaktiviteter – en tillsynes liten kostnad för att kunna hålla alla dörrar öppna inför framtiden.
Tills jag en dag kommer på att jag inte kan minnas när jag senast hade en ledig dag. Tills kalendern ser ut som ett stort spindelnät och det börjar kännas besvärligt när vännerna SMS:ar – jag har ju ”inte tid” att svara. Då börjar det kännas att det har gått överstyr. Men när klasskamraten föreslår att jag ska släppa en aktivitet går jag i försvarsposition – det skulle ju vara samma sak som att släppa en av mina drömmar!
En gammal lärare skriver på facebook de råd han ger sin dotter som ska flytta hemifrån. Han skriver att det viktigaste är att stänga dörrar. Vadå stänga dörrar, tänker jag. Menar han inte ”Håll alla dörrar öppna så länge du bara kan – för du vet aldrig när du ångrar dig”? Nej, efter att jag frågat förtydligar han: ”Det talas så mycket om att hålla alla möjligheter öppna, men det innebär ju bara att man skjuter upp alla val.”
Men vad händer om jag läser en utbildning och efter tre år kommer på att jag vill bli något annat? Jag tror att det är den rädslan som driver mig och många andra. Det finns en trygghet i att göra mycket, för då är man förberedd. Sen är det naturligtvis roligt också. Dock börjar jag undra vad poängen är med att ha alla dörrar öppna –när jag ändå inte orkar ta mig upp ur soffan?
