Ödets ironi träffar Erik Neppelberg när han vågar sig ut i karaokeland. ”Vi är alla lika inför mikrofonen och den gula texten. Karaoke är på riktigt.”
Klockan är halv två på lördagsnatten i Malmö. Jag och ett gäng vänner har en bättre hemmafest. Det bjuds på goda drinkar, trevliga människor, bra musik och roliga samtalsämnen, men det lyfter inte riktigt. Det är något som saknas.
Plötsligt utbrister min vän de magiska orden, ”Karaoke!”. Som en blixt som sicksackat sig ner från den snöiga himlen slår dessa fyra magiska stavelser mig med storm. ”Vadå, jag förstår inte, Singstar då typ eller vad är det frågan om?” säger jag förvirrat. ”Nej, nu går vi till klubben på andra sidan gatan, de har karaoke och har öppet till fem”.
En dryg kvart senare äntrar vi karaokerummet. Tjugo vältatuerade rockers granskar oss noga när vi gör entré och vi förstår att karaoke är inget man skojar bort.
Under mina år i Lund har jag aldrig varit med om något liknande. Här pratar vi alltså riktiga människor som sjunger karaoke, på riktigt. Karaoke handlar om mer än att ha en bra röst. Det handlar om att våga ställa sig i rampljuset, exponera sig själv och sitt sanna jag. Vi är alla lika inför mikrofonen och den gula texten. Karaoke är på riktigt.
Mina två vänner sjunger Tina Turner’s ”What’s love got to do with it”. Vi andra tycker till en början att det är en ”kul grej”, men medan låten rullar på inser vi att folk faktiskt diggar.
En annan av mina vänner går upp: ”Ja, Save Tonight fanns inte så det blir en låt med Limp Bizkit”. Aldrig tidigare har man sett en välartad AT-läkare growla så intensivt.
När låten är slut är det som att min vän genomgått en slags katharsis och den iakttagande publiken nickar förstående. Karaoke är meditation.
Kvällen sista låt. Jag bjuder med min vän att göra mig sällskap, dags för Celine Dions ”It’s all coming back to me”. Jädrar vad jag ylade. Jag trippar hem på små lätta snöflingor.
Lyckan var gjord och Celines ord ekade i mitt huvud: ”There were nights of endless pleasure. It was more than all your laws allow.” Jag kommer hem, drar igång texttv-appen och läser att Whitney Houston har dött. Kvällen då jag upptäcker karaoke går världens största röst bort. Ödets ironi.
