Den stora dagen för tentan började kl 00.00 på natten kan man säga. Jag har verkligen varit disciplinerad i mitt tentaförberedande anser jag, försökt att äta bra, suttit med klasskompisar i unkna biblioteksrum i timmar och verkligen, verkligen tragglat. Kvällen innan tentan följde jag mitt schema minutiöst och skrev ner allt jag kunde komma på under några påhittade frågor som vi antar skulle komma på tentan. Allt var planerat i minsta detalj, hur jag skulle stänga ner vid midnatt och gå och lägga mig så jag fick 7 nyttiga, energigivande timmar av sömn. Bra mat och allt planerat för Albert och hämtning hit och dit.
Så allt väl, jag stängde av datorn och reste mig. Då. Då sätter grannen under mig på musik. I timmar har han och hans kompis suttit och pratat högt. Det är tyvär så här i det här huset, man hör allt. Men prata, ja, vad ska man säga om det?
Nu så. Det är inte högt, men det är precis så att basdiskanten (tror jag det heter) går igenom mina öronproppar och plötsligt är jag klarvaken. Det är ångest det här. Jag behöver min sömn, denna natt mer än någonsin. Men killen under mig får stå ut med mycket. Albert som drar sin giraff över hela golvet eller är ute och går med sin vagn, alternativt springer över hela lägenheten. Visst har jag jag ”rätten” på min sida, det är ingen som kan säga annat än att det är helt okej att säga ifrån när någon börjar spela musik mitt i natten mitt i veckan. Men, han är den stackars grannen fått kompromissa rätt rejält med mig och alla ljud jag avskyr. Jag kan inte med att gå ner och säga till, men det är stark ångest att inte få sova när man behöver det, eller hur?
Det slutar med att jag vid ett-tiden drar in madrassen i köket och lyckas somna där, kylskåpets brummande överröstar det där musikbruset som jag är allergisk mot och jag får några timmars sömn. Men tror inte att dagen blev bättre än natten, nej icke. Skrivaren funkar inte när jag ska printa alla mina svar jag jobbat så hårt med, när jag ska köra och lämna Albert på farmors dagis i Vellinge (hon jobbar där alltså) kör jag vilse två gånger och hamnar vid gamla Ikea resp. Oxie och vill bara slå sönder något, helst hela bilen men tack o lov får Alberts närvaro mig att sansa mig. Jag har den där ungen mycket att tacka för ska ni veta.
Men. Jag tror att det gick bra med tentan. Åtminstone godkänt. Och oj vad jag hade planerat att njuta i helgen med en massa förströelser hit och dit, sladderblaskor och såpopera och annat hjärnslött. Då räknade jag inte med den här stora tomheten jag drabbades av. Post-tenta syndromet säger min läkarstuderande syster att det kallas. Huvudvärk, håglöshet, tomhet, alla möjliga konstiga deppkänslor jag inte känner igen. Usch, så vill jag inte ha det igen, jag måste nog planera in tusen nya aktiviteter efter nästa tenta. Och skriver man alltid tentor på fredagar? Varför det?
