Vart vill vi? Det är dags för studenterna att vara med och peka ut akademins färdriktning. Kårerna har allt att vinna på att släppa fram allvaret.
Solceller eller cancerforskning. Utbildning som rättighet eller som handelsvara. Den som skissar på framtidens universitet ritar upp ödesfrågor för akademin, men också för samhället i stort.
Skulle du vilja vara med och hålla i pennan? Det kan du göra. Studentinflytandet växer vid universitetet. Åtminstone formellt. Problemet är att studenterna inte utnyttjar sin makt.
I vår ska en ny prorektor utses vid Lunds universitet. Det är den näst högsta posten på universitetet, med stor makt, inte minst över utbildningen. Men när studenternas representanter i universitetskollegiet, som röstar om prorektorskandidaterna, skulle väljas ut var det en ynklig skara som kandiderade. Faktiskt så liten att man inte lyckades fylla platserna i första omgången. I många andra av universitetets organ gapar studenternas platser tomma.
För kårerna är detta minst sagt genant. Studentlundslösningen urholkar den legitimitet som de höga medlemsantalen hade kunnat ge. Att många vill dricka billig öl och gå på studentaftnar betyder inte att de ens vet om att de är med i en kår. I verkligheten representerar kårerna bara de studenter som vet vilka frågor de jobbar för och som står bakom det.
Studenternas till synes arroganta hållning har en förklaring som upprepas så ofta i kårsammanhang att den börjat misstas för given sanning. Studenternas tid är så kort att förändringarna inte hinner få effekt för dem personligen, sägs det. Lösningarna kommer långt efter att de har tagit examen. Eller, med färre omsvep: Studenter är egoister.
I andra delar av världen reser sig studenter till kamp för rätten till utbildning och akademins frihet från ideologiska bojor. Sverige är inte befriat från hotet om studieavgifter eller osund styrning från sponsorer, politiker och lobbyorganisationer. Skulle studenterna blankt strunta i det?
Människor tenderar att bry sig om två typer av frågor. Den ena är de små, nära frågorna. Den andra är de stora, omvälvande. Att du ska få hjälp med bråkande handledare och trilskande tentor är en av kårernas viktigaste uppgifter, men ibland borde även studenter höja blicken högre än kursböckerna. Ett exempel var när studieavgifterna infördes. Att man måste vara född i ett rikt land för att plugga gratis i Sverige kunde ha skapat ett urvrål från samhällsengagerade studenter, om det bara hade funnits ett forum.
Sedan obligatoriet föll har kårerna kämpat för att visa hur tillgängliga och lättbegripliga de är. Det är bra, men det finns också en rädsla för allvar som kan hämma de goda krafter som faktiskt finns. Snarare än ytterligare spaltmeter om det tokroliga livet i kåren och ännu en version på temat inspirationföresläsning med lyckad karriärist, borde studenter ta chansen att drömma och förändra.
Det kan bli lösningen på kårernas kris, om de bara lättar lite på ridån av nollningsfester och arbetsmarknadsdagar för att lyfta fram kärnfrågorna.
Ida Ölmedal
Redaktör
