Att glömma bort sin uppväxts mörka år av ren överlevnadsdrift kan vara lockande. Men när väl påminnelserna kommer bör du inte undvika dem, anser Anahita Nicoobayan.
Förra veckan såg jag ett avsnitt av Glee. En homosexuell kille hade länge bråkat med sig själv och till slut börjat kliva ut ur garderoben. När hans så kallade kompisar fick nys om detta gav de honom ett helvete.
Han gjorde ett självmordsförsök, och i mitt stilla sinne tänkte jag att hans situation visserligen var bortom förjävlig, men att ingen egentligen skulle bete sig så svinigt som seriens fiktiva mobbare. Vem klottrar ”fag” på någons skåp och facebooksida? Vem orkar tyrannisera på det viset?
…Otroligt. Att jag ens för en sekund kunde glömma.
Efter att ha tillbringat ett år i Lund har jag lärt mig att det är en stad som accepterar människor med alla möjliga benägenheter, läggningar och etniciteter.
Den här tiden tillsammans med en ganska lågmäld gymnasieperiod har tydligen fått mig att förtränga det helvete jag och många andra genomled dessförinnan. De tre år av mobbare, gruppfördelningar och hånfulla blickar. Det vi i dagligt tal kallar högstadiet.
Om någon råkade sticka ut i början av tonåren härjade glåporden fritt i korridorerna. Hora, slampa, bög, alkis, emo, blatte, flata. Idrottslektionerna var mardrömstimmarna då plågoandarna fick hålla i andra redskap än bara slagkraftiga ord. Nätmobbing var på min tid en trend som just börjat ta fart. Jag får rysningar när jag tänker tillbaka på hur en del behandlades.
Glees skildringar av den amerikanska småstadens inskränkthet är inte alls särskilt överdriven. Det är inte direkt som om någon på mitt gamla högstadium kunde förvänta sig gratulationer och klappar på axeln om den vågade vara öppet homosexuell.
Jag är tacksam för Lund och dess fördomsfria atmosfär. Här är homosexualitet och invandrarbakgrund mindre utstickande än en galen hårfärg. Men man får inte glömma vilket helvete man själv, eller andra man kände, genomled på högstadiet.
Framtidens lärare, rektorer och kuratorer skapas här, och tråkigt nog är det inte bara universitetsminnena som behöver sitta på sin plats.
Den som faran glömt kan heller inte identifiera den.
