Om några år slår universitetet på stora trumman i ett storslaget 350-årsjubileum och ser tillbaka på en skiftande historia. Men vad händer om vi blickar ytterligare 50 år framåt? Med hjälp av sakkunniga försöker vi teckna en bild av Lund vid 400-årsjubileet. Ett framtidsepos om när novischen Martin tar sina första stapplande steg in i den traditionstyngda staden som ömsat skinn många gånger sedan hans farföräldrar pluggade här på 2010-talet.
Om fem minuter är han framme. På nästa anhalt i livet. I sin nya hemstad. Skjortan klibbar sig mot ryggen och kanske är det inte bara augustihettan utan också nervositeten som gör sig påmind. Martin är 18 år. För tre månader sedan skrev han sina sista prov som gymnasieelev hemma i Jönköping. Han klarade dem bra, riktigt bra. Det är också därför han sitter där han gör nu. På väg till Lund, till universitetet. Precis som alla i hans släkt före honom.
Tåget är framme. Bara en och en halv timma hemifrån men ändå i en ny känsla. Martin har försökt förklara det för alla sina vänner som har gett sig iväg över hela världen för att plugga: det räcker med Lund. Här är världen, också. Med lätta steg och väskan över axeln snitslar han mellan spåren på stationen. Trafiken är tät, hela tiden är ett tåg redo att avgå mot Köpenhamn. Spårvagnen står även den redo när han kommer ut till gatan. Han hoppar på, minns vilket himla hallå hans morfar alltid tyckte det var att få åka spårvagn i Lund, hur han nästintill tvångsmässigt berättade för Martin varje gång hur hans miljöparti kämpade för det här i 20 år.
Tyst rullar så detta morfars verk iväg. Förbi Clemenstorget. Upp på Klostergatan. Visst har Martin varit på väg till nya studieorter förut genom åren men nu känns det mer på riktigt. Nu är det ju universitetet. Han tittar genom fönstret ut på sin nya stad, morfars gamla stad. Gammalt blandas med nytt och det är lite det som Martin alltid tyckt har varit det fina med Lund. På fasaderna trängs murgröna och blåregn. Då och då ropar en röst ut på svenska och engelska vad nästa hållplats heter. I övrigt förflyttar den sig framåt nästintill ljudlöst. Innan han riktigt hunnit koppla av hör han rösten ropa ut att nästa är Södra Esplanaden, då ska han alltså alldeles strax av.
Det är till Landsarkivet han är på väg, Lunds nations gamla studentboende. I ärlighetens namn är Martin inte jättepepp på det här med att bo på nation. Han vet att det var en stor grej förr, men nu? Nja, han hade hellre bott uppe på Sölvegatan på något av universitetets egna boenden. Han slapp i alla fall anstränga sig, någon lägenhet finns i regel alltid ledig hos nationerna. Deras storhetstid är daterad till historien, men gång efter annan har de stått pall mot dödsprofetierna. Martin är inte säker på om han kommer gå med i någon nation än. De känns så slutna, så interna. Men han får väl ta och undersöka vad de kan erbjuda honom, de ska ju ändå likna något slags kulturarv här i staden. Nu kommer han ju dessutom att bo på en av dem.
Morfar, professorn i genetik som älskade lärdomsstaden Lund, pratade ofta så engagerat att spottet flög när hans första år i Lund kom på tal. Inte verkade han ha studerat mycket, mer supit, spelat teater och sovit halva dagarna. Otacksamt, tyckte Martin, men det var väl så man kunde bete sig när utbildning var gratis.
Sverige har visserligen relativt billiga avgifter och studiebidraget svenska studenter får täcker ändå en hel del men visst är avgifterna också en av anledningarna till svetten som hela dagen klibbats på hans rygg. Vad händer om han inte klarar sig nu när mamma lovat betala? Är det verkligen rätt att lägga pengarna på Lund, han kanske skulle flyttat utomlands?
Många, ja åtminstone hälften av de som hade råd, lämnade Jönköping redan dagen efter studentexamen för att fortsätta sin utbildning i en annan världsdel. Många av hans klasskompisar blev värvade av kinesiska universitet. Universitetet bjöd på utbildning om de lovade att knyta sig till deras universitet i tio år. Ja, kanske är Martin hopplöst efter som valde det traditionella, men han tycker ju så mycket om det genuina i den lilla staden på 170 000 invånare. Många av hans vänner har också valt Lunds universitet, fast flyttat till något av universitets campus ute i världen och därmed blivit registrerade som distansstudenter.
Hans bästa vän valde Campus Korea. Där finns inga gamla hus, inget Lundagård, men nog finns det svenska studentboenden, kårer och informationscentra där man kan sitta och plugga. I dag är det det enda alternativet. Antingen drar man iväg direkt eller så skaffar man sig en examen från Lund eller Uppsala. Martins mamma pluggade till sjuksköterska i Linköping för trettio år sedan, en absurd tanke. I dag förstår han inte hur någon som vill bli sjuksköterska skulle kunna få för sig att välja att läsa det på universitetet när det finns chans att göra det gratis via vårdföretagen. Visst, man blir bunden till ett företag, men något får man ju offra för gratis utbildning.
Att Martin skulle ha struntat i universitetesstudier är en främmande tanke. Hur skulle han kunna få ett jobb utan att ha studerat? Fyra års hårda studier är en ren överlevnadsstrategi om man vill komma någonstans för hela tiden finns det någon, någonstans, som kan samma jobb bättre och är villig att jobba för en lägre lön.
Den artonårige jönköpingssonen är full av tankar denna första kväll i den fyrahundra år gamla universitetsstaden. Lägenheten som han just flyttat in i är helt okej. Det märks att den har rätt många år på nacken men i övrigt finns ingenting att klaga på. Sensommarvindarna sveper långsamt in genom fönstret och solen börjar med bestämdhet att röra sig ner mot horisonten.
Han byter om till en ren tröja och bestämmer sig för att gå ut och äta en falafel innan läggdags. Nio euro tar de för en rulle här i staden. Gött med studentpriser, tänker Martin, men hur står den sig egentligen utan Jönköpings kebabsås?
Ny dag. inte vilken dag som helst. Första universitetsdagen. Det enda som verkligen kan utmärka Martins färskhet i staden är hans avsaknad av cykel. Lund tillhör cyklisterna. Att få för sig att köra bil inne i staden skulle kännas både dumdristigt och onödigt. Han funderar på att ta spårvagnen till skolan, men då han ser att några Lunds nationare står på hållplatsen så ändrar han sig. I dag är inte tillfälle att försöka bli en del av den gemenskapen.
Han väljer apostlahästarna. Morgonen är varm, språken på gatorna många. En spårvagn som är på väg mot ESS passerar. Den är packad med folk och Martin tänker på hur många smarta hjärnor som just där trängs tillsammans. Många säger att det är tur att ESS kom till Lund för sextio år sedan, att det var en modig satsning. Ingen hade nog kunnat förutspå att det skulle bli såhär bra. Hur de trettio år efter start fortfarande kunde glänsa och utvecklas mer och mer.
Promenaden fortsätter genom Lundagård. Martin passerar statyn med Lunds universitets första Nobelpristagare. ”Äntligen!” finns ingraverat på statyns högra sida och det var just den känslan som fanns i hela Lund när det år 2028 annonserades att en forskare från Lund skulle tilldelas Nobels pris för utmärkta upptäckter inom kemin.
Universitetet hade direkt efter tillkännagivandet klättrat tjugo placeringar i den internationella rankingen över bra lärosäten. Det var en nödvändig klättring. Vill man överleva som universitet måste man befinna sig på topp 100 i världen, helst topp 50.
Just för att komma upp bland de främsta 50 i världen lade universitetet extrema resurser på att rekrytera framstående forskare. Detta var en ständig kritik från universitetets stofiler: dagens rädsla för att investera i sina egna doktorander. Skepticismen kring att testa oprövade kort. Hur allt kretsar kring varumärket och den ständiga frågan: hur kan vi få nytta av det här? Många doktorander väljer att finansiera sina forskningsprojekt genom att arbeta för olika företag. Trots beroendet är tyglarna lösa och lyckas man bra kan det hända att universitetet återigen öppnar sin famn.
Martin har kommit fram till LUX, som ska vara hans studiecentral. Han är lite tidig och vill inte gärna gå in och se vilsen ut i onödan. Han tar sig tid att läsa skylten utanför byggnaden så länge och lär sig att huset en gång i tiden fungerade som zoologiskt museum. Typiskt Lund, tänker Martin, konstiga idéer tycks alltid funnit i den här staden.
En akademisk kvart senare sitter han så tillsammans med ett trettiotal andra studenter i en stor sal inne i LUX:
”Welcome to Lund and Sweden everyone. We have high expectations of you, but we’re sure it will pay off in the end. Today we will present the plan for the semester and clarify the tuition costs.”
Trettio minuter senare är introduktionen färdig. I ärlighetens namn har Martin inte lyssnat så uppmärksamt som han tänkt sig. Fokus har framförallt lagts på att utföra fördomsprofiler på sina trettio klasskompisar. Indierna verkar smarta, ryssarna tystlåtna. Fler tjejer än killar.
Rent fysiskt kommer han ju egentligen inte att behöva träffa dem speciellt mycket förutom på tentorna men det kan ju ändå vara spännande att lära känna nya människor.
På vägen ut hinner en indier ifatt Martin: ”Are you coming with us to UB?”
”Sure.”, egentligen hade Martin tänkt ta en promenad upp till stadsparken på LTH men indierna verkar ivriga och det känns dumt att göra dem besvikna utan direkt anledning.
UB är det gamla universitetsbiblioteket. Det är snart trettio år sedan någon sist gick dit med lånekort i handen för att skaffa sig kurslitteratur. I dag fungerar den gamla byggnaden som arkiv och museum, men ute på grusplanen finns en trevlig uteservering. Utan att fråga närmare har Martin dragit slutsatsen att det är dit indierna vill att han ska följa med. Bland parasollen och kaffekopparna trängs småbarnsföräldrar och professorer, studenter och skolbarn.
Det är en fin augustidag och Martin känner sig glad över att staden visar upp sig från sin bästa sida när så många internationella studenter, precis som han själv, precis har flyttat hit. Det blir en trevlig fika och innan de skiljs åt bestämmer de för att gå på kårens välkomstmingel ikväll. Det måste ändå vara okej, resonerar Martin i tankarna. Lite välkomstmingel första dagen på universitet måste ändå höra till studentlivet, han kan börja plugga imorgon.
Innan Martin promenerar hemåt väljer han att gå in i det nybyggda huset precis jämte UB. Kanske skulle det gå att kalla det 2060-talets version av 1900-talets bibliotek men dess riktiga namn är ”Lunds informationscentrum”. Här inne råder det lugn och stillhet. Lokalen är ljus och runt om i rummet sitter informationscentralens anställda utplacerade vid skrivbord. Martin gissar att han kommer att ha många anledningar att återvända hit för att få hjälp med sina uppsatser och skoluppgifter. Inte minst för att få hjälp med källkritik och materialinsamling.
Innan Martin ger sig ut i stadens slammer igen slår han sig ner i en av fåtöljerna vid de stora fönstren. Han blickar ut över den lilla parken utanför UB, känner de nervösa svettningarna på ryggen som även i dag framkallats av allt det nya. Han tänker på att de andra i klassen verkar så duktiga, så målmedvetna. Men enligt slutbetyget från gymnasiet är ju han det också, han får inte glömma det.
Dag två i Lund börjar gå mot skymning. Nationsfolket sitter och grillar utanför Martins lägenhet på Stadsarkivet. Själv har han just duschat och gjort sig redo för kvällens mingel med kåren. På skrivbordet ligger den flyer han blev påprackad på väg hem från informationscentrat. ”Spexa med oss!” står skrivet med stora svarta bokstäver på den lilla papperslappen. Martin hade blivit full i skratt när han läste lappen.
Morfar och hans berättelser kom återigen i tanken. Lika ofta som den gamla gubben berättade om spårvagnen berättade han om fulkulturen spex. Män med plastbröst, kunde det vara roligt brukade han fräsa retoriskt. Martin tyckte faktiskt att det lät ganska roligt, eller kanske inte just det med plastbröst, men det var säkert bara något som morfar hittat på, för det kunde man väl inte ens tyckt var roligt på 20-talet? Sången och showen som spex innebar – det verkade däremot roligt. Återigen får Martin påminna sig om att det var seriösa studier han var här för, ingenting annat.
Kvällens mingel är fullt av folk. Kårfolket själva är i högform och springer från bord till bord och säljer in sig själva. Om två månader är det val till universitetsstyrelsen. Blir man invald där kan man räkna med både makt, pengar och en lysande yrkeskarriär. Martin är dock mer intresserad av plockmaten än det säljande snacket om vilka professorer de olika kandidaterna kommer kicka ut från universitetet om de blir valda.
På övervåningen har kåren också en klubblokal. I dag är det mer än tjugo år sedan den byggdes och ett högst naturligt inslag. Annat var det vid dess tillkomst, nationerna rasade och skrev förtvivlade inlägg om att nöje alltid hade varit deras ansvar och att så skulle det fortsätta vara!
Något klubbande är dock inte aktuellt för Martin ikväll. Lite längre ner i lokalen får han syn på indierna och han ansluter till sina nyfunna vänner. Mellan tuggorna diskuteras framtida karriärmöjligheter. Alla är osäkra på om de verkligen gjort rätt som flyttat till Lund och blivit studenter. Nu ska de vara här några år, men vad händer sen? Hur ska deras liv bli sedan? Hur ska man lyckas få ett jobb? Det finns en gemensam önskan om att slippa fundera kring framtiden hela tiden.
Några timmar senare promenerar den unga studenten hem på kullerstensgatorna. Lundagård ligger tyst, Stortorget liksaså. Luften är fortfarande ljummen. Han tänker på vad som sagts i kväll, på hur alla bekymrar sig om framtiden. Han förstår inte. Nu har han ju äntligen kommit till den framtid han alltid drömt om.
