På internationella kvinnodagen höll Lunds universitet ett heldagsseminarium om genus, medier och makt. Ämnet var lovande och höjdarnamn inbjudna, men Lundagårds Nina Lind såg det avslutande panelsamtalet bli till pannkaka.
Av knappt hundra åhörare i SOL-centrums hörsal är sex män. En av dem är rektor Per Eriksson som gubbviskar högljutt medan paneldeltagaren Mia Marie Hammarlin pratar. Hans basröst skorrar genom salen. Jag hör inte vad hon säger. Samma sak händer under den efterföljande miniteatern. Åttonde mars är en dag för att belysa kvinnokampen. Efter dagens uppslutning kan man nästan tro att den kampen är en kvinnofråga.
Frågan som panelsamtalet ska diskutera är ”vilken makt och vilket ansvar har medierna för genusordningen?”. Lite längre ner på samma affisch står det i stället att samtalet ska handla om ”huruvida medierna speglar verkligheten när det gäller genus, och om de ska göra det?”. Panelen verkar lika förvirrad som jag. Gunilla Jarlbro och Cathrine Felix är de enda som på riktigt försöker ge det utlovade ämnet en chans, och inte ens de kommer förbi de självklara plattityderna. I övrigt handlar samtalet mest om hur man kan få intresset att öka för Lunds universitet och hur mycket smink de kvinnliga programledarna på TV4 har.
Sydsvenskan politiska redaktör Heidi Avellan skulle ha varit här, men har fått lämna återbud på grund av influensa. Kanske hade arrangörerna räknat med att hon skulle lyfta diskussionen. Men de som är här är intressanta nog, och borde göra mer av tillfället att diskutera en fråga som alltför sällan får ta plats.
En av de få saker som faktiskt diskuteras på ämnet genus, medier och makt är varför det är så få kvinnliga experter som kommer till tals i media. För att de till skillnad från sina manliga kollegor inte tror att de duger, menar Gunilla Jarlbro. Cathrine Felix säger att hon själv ofta tackar nej för att hon inte vill vara något kvinnligt alibi för journalister som vill jämna ut könssiffrorna. Jag sitter i min bänk och önskar att hon kunde tänka sig att ta den smällen. Jag önskar att hon stolt skulle tacka ja, bara för att hon är kvinna. Så att våra döttrar kan se att det finns högljudda kvinnliga experter och veta att de kan bli en.
Gunilla Jarlbro kämpar för att försöka hålla samtalet på banan. Hon läser högt från programbladet för att påminna de andra om vad det egentligen ska handla om. En annan som läser innantill är moderatorn Charlotte Erlanson-Albertsson som tydligen inte tycker tillfället är viktigt nog för att lära sig vad panelens fyra deltagare heter. En av dem, kammaråklagare Ulrika Rogland, får under en timmes samtal yppa två meningar – som svar på en till henne direkt riktad fråga från publiken om hur polisens mediaträning går till.
Det hela kulminerar när moderatorn hälsar ”Den lilla teatergruppen som belyser problemen med kvinnor och män” välkommen upp på scen. Värre snuttifierande får man leta efter.
”Jag hade så lätt kunnat måla en svartare bild. Men i dag den åttonde mars tycker jag att vi ska fira!” sade Cathrine Felix tidigare under dagen.
Jag önskar att jag inte hade behövt måla en så svart bild av ett så bra initiativ. Och att det inte dröjer ett år innan vi får chansen att diskutera de här frågorna igen.
