Maria Rosén har gått den klassiska vägen från äcklad till förälskad i kaffet, och frågar sig nu om vad framtiden har att erbjuda i det svarta guldets väg.
När jag var liten fanns det några kriterier som man skulle uppfylla för att klassas som vuxen. Man skulle betala räkningar. Man skulle gilla att städa och njuta av att diska. Och man skulle älska kaffe.
Varenda kväll under min barndom sörplades det svart guld efter middagen, och jag förstod aldrig dess magi. Inte heller vågade jag prova själv förrän jag fyllde tolv och skulle verka vuxen. Jag kom på att om man hällde en skvätt mjölk i kaffet blev sörjan nästan drickbar. Och den första äckliga koppen blev till en andra som var okej, och en hundrade som var gudomlig.
Plötsligt gick jag i gymnasiet i Malmö och satt på Cafeet. Coolare än de coola med en stor latte med lång sked, en sådan som man petade i näsan om man var oaktsam. Och ännu mer plötsligt öppnade sig den akademiska världen. En värld där kaffet blivit räddaren i nöden under många tidiga måndagsföreläsningar, fikor och tentor.
För liksom flygbolagen har universitetets kafeterior vägt tillgång mot efterfrågan på guldvåg. Och dragit slutsatsen att kaffetillgången är skral vid många institutioner i vår stad, medan efterfrågan är skriande hög en kall måndagsmorgon. För säg den kafeteria som inte har en ringlande svans av kaffeentusiaster som köar för att köpa kaffe till överpris i den arla morgontimmen.
Kaffet är som alkohol, det delar upp studentlund i två läger. Det kaffeälskande lägret som glatt betalar ockerpriser för kaffe som egentligen är ganska bittert, serverat utan lock i en liten ful pappmugg med något menlöst mönster på. Och det icke-kaffedrickande lägret som sparar en ansenlig slant på sitt icke-kaffedrickande varje månad.
Mången är nog den icke-kaffedrickare som känt ett styng av utanförskap när ”alla andra” stormar kafeterian under pausen för att få sin eftermiddagskick. Och mången är säkerligen även den kaffenarkoman som inser att femton kronor om dagen under en kandidatutbildning överstiger Sveriges statsskuld med hästlängder.
Men oavsett vilket är det lika bra att vi börjar öva. För mellan första dagen i arbetslivet till sjuttiofemårsdagen och pensionen ligger cirka femtio års arbetsliv. Femtio år då vi kommer dricka, eller icke-dricka, kaffe i massor.
