I spexet som tar oss till Kina och tillbaks finns ett kokande koncentrat av vårens samlade glädje, tycker Lundagårds recensent Malte Lindahl
Scenbaserad underhållning är kanske den knivigaste konstformen av alla. Du har en direkt kontakt med publiken som känns oerhört intim. Så är det skit, så kryper det i skinnet på alla från första till sista bänk.
Är det bra så kan man leva på den känslan i en vecka. Spex kanske är allra svårast, för här gället det att vara rolig. Så det är alltid med viss rädsla jag bänkar mig för att se ett scenframträdande, oavsett vad det är.
I detta fall Var glad spexarnas återuppsättning av Marco Polo. Stämningen är uppsluppen, ljudnivån är hög och jag nojar för att kvällen ska bli ett minfält av pinsamheter som bokstavligen lemlästar allt vad humor heter. Så bra då, att Var glad spexarna är så jävla bra.
I vårens föreställning möter vi Marco Polo som blivit förklarad sinnesjuk och satt i bojor efter sin resa till Kina. Han hävdar strongt att Kina är den främsta civilisationen och inte Europa. Kyrkan menar att detta är katastrof och vill att Marco ska dementera sitt uttalande.
Så de skickar en präst som lovar att friskförklara honom i utbyte mot att han tar tillbaka det han sagt. Men Marco är inte dum, han övertalar prästen att få berätta sin historia och sen döma om han är frisk eller inte. Det är denna historia fylld med strapatser, kärlek och motgångar som spelas upp av en energisk och glädjeösande ensemble.
Ja, det är en amatörföreställning men det känns nästan tröttsamt att behöva säga, för ingen förväntar väl sig en slipad scenskoleutbildad ensemble? Men de här spexarna motbevisar att man måste vara proffs för att leverera.
Som mer eller mindre uppväxt på en teater har jag sett otaliga skådisar släpa sig genom mängder med föreställningar på tomgång. Men den eufori som spexarna dunkar ut genom AF borgens tak eleverar föreställningen till ett oerhört inbjudande, skrattfyllt och sevärt spex. Andra akten dippar en aning för man blir lite mätt på alla vändor och ordvitsar. Men helheten är vad min lågstadiefröken Eva skulle sagt: Guldstjärna.
