Jag vet inte om jag har sagt det, men jag älskar verkligen att ha barn och tycker så klart att Albert är ett litet underverk. Men, när man har en opponering och en hemtenta på en vecka, då får han gärna välja att låta bli att bli sjuk just denna vecka. Men, nu har han inte förstått att vi är ett TEAM, och i det hjälper man varandra, så han passade på att ta lite ledigt från dagis just. precis. när. allt det där skulle in. Albert har dessutom en pappa som jobbar konstant så jag är rätt allena med ansvaret.
Hur som helst, efter att ha släpat med mig Albert på grupparbeten och lejt ut honom till moster och andra snälla så blev det då dags att lämna in tentan idag. Av någon anledning finns det folk på sociologiska institutionen som tycker att gamla seder är fina, och blir man så förvånad egentligen, de är ju sociologer så varför bli förvånad över att man måste lämna tentan i ett postfack? Nej varför ska man bli det.
Och varför ska man bli förvånad över att bläcket nästan tar helt slut precis när man, snäll som man är, printat alla kompisars tentor på sin lilla skrivare, precis ska skriva ut sin egen och varför ska man, när man står där på perrongen en halvtimme innan deadline med sin jätteväska full av livsviktiga hemtentor som hanterar Richard Sennetts ”Den nya kapitalismens kultur” (underbar bok måste jag tillägga, vad LÄSKIGT det är där ute på arbetsmarknaden! Fast det är det inte kan jag intyga men det är en bra bok ändå) och man känner sig som en gammal postman som rider runt med livsviktig post, ja VARFÖR ska man då bli förvånad över att tåget är försenat? Jo, man ska bli förvånad för tågen är faktiskt nästan aldrig försenade (och hör sen) och när man är en snäll människa som inte sovit ordentligt på flera dygn, då ska Gud vara snäll. Så är det bara, och därför är jag inte förvånad över att jag var framme och lämnade in de där tentorna fem minuter före utsatt sista-tid.
