Instängda Anahita Nicoobayan suckar framför datorn när hemtentan ska in och hon som vanligt är sent ute. Hon funderar på om det bara är lathet och idioti som orsakar stressen, eller om det kan ligga något mer i de där stunderna av improduktivitet?
Förra veckan skrev jag en hemtenta som sträckte sig från måndag till fredag. När vi fick den tänkte jag att den skulle kunna vara färdig tisdag eftermiddag, med lite självdisciplin. Men sådant händer inte i min värld.
Som vanligt skulle jag dra ut på tiden så långt som möjligt, och trots att tentan inte skulle lämnas in förrän 15.00 skulle jag anlända andfådd och stressad 14.59 till SOL i jakt på en häftapparat.
Hela veckan satt jag hemma och stirrade på datorskärmen. Jag varvade slöläsande i kurslitteraturen med miniserien av Stolthet & Fördom, knappade på sin höjd fram några stycken då och då och belönade mitt ”hårda arbete” med bullar och godis.
Jag visste ju vad jag skulle skriva, så varför stressa? Jag trivdes i mitt passiva skenlugn. Enda gången jag faktiskt fick några skuldkänslor var när jag lämnade lägenheten, och då återvände jag snabbt till min dator och Mr Darcy.
Vad skapar den där djuprotade känslan av att det enda rätta sättet att hantera vissa saker är att skjuta upp dem? Jag vet att jag inte är ensam om att vara en lat jävel med oerhört dålig självdisciplin – som ändå alltid lyckas göra bra ifrån sig framåt småtimmarna.
Men varför tar det emot att faktiskt vara ute i god tid? Jag trodde att detta charmiga personlighetsdrag skulle försvinna när man blev äldre, men så har det inte riktigt gott till. Jag antar att jag även har skjutit upp min mognad.
Jag har börjat spekulera i att det är just de där speciella stunderna i livet, då man egentligen borde göra något annat, som lockar. Den där särskilda njutningen i att göra småsakerna man annars inte hinner med, och som blir desto härligare under paraplyet av en mycket större syssla. De där timmarna av fritid som egentligen inte finns.
Något säger mig att ingenting annat än övning och viljestyrka kommer att ändra på ovanan. Den kanske inte behöver dö ut helt och hållet, då den med sina mysiga egenstunder faktiskt för något gott med sig.
Men det vore trevligt att någon gång känna på hur det är att bli färdig med saker i god tid. Att komma till SOL med en hemtenta tidigt nog för att lugnt och sansat kunna häfta ihop mina papper.
Så jag ska ta tag i det.
Senare.
