Vi skulle fått ett universitetsägt bostadsbolag, men den planen gick vilse någonstans i korridorerna. Varför? Ja, det är väl dags att berätta det nu.
Den som av någon händelse har tittat upp mot borgens torn de senaste veckorna har kanske noterat att det i stället för ett fönsterglas satt en spånskiva uppskruvat i den mittersta av våra fönster på redaktionen.
En blandning av slitage, oaktsamhet och otur gjorde att fönstret, en natt när vindarna blåste på sitt mest förargliga vis slets upp, gick i kras och regnade ner som mördarhagel där den köldslagna kön in till Tegnérs stått bara några timmar tidigare.
Normalt sett har vi en bra sikt över universitetshuset från detta fönster, men nu när sikten var noll var det i stället en bra påminnelse för vad illvilliga vindar kan ställa till med.
Normalt har vi också en bra vy in i universitetets korridorer och beslutsfattande rum. Det har decennier av livskraftig studentrörelse säkerställt. Även universitetet tycks uppskatta och förstå hur stort mervärde det innebär för ett lärosäte att ha engagerade och intresserade studenter. Bra för mer än pr-skäl.
Men då och då sveper kalla vindar in och påminner oss om hur bräcklig studentens röst är på dagordningen.
Som till exempel det här med bostadsbolaget.
I nästan ett år hägrade rektor Per Erikssons vision om ett universitetsägt dotterbolag i ett holdingbolag, som den enda och givna lösningen på den så seglivade bostadsbristen.
Via flexibla uthyrningslösningar skulle universitetets bostadsbolag lösa problematiken med extremt ojämn efterfrågan på studentbostäder, och vips skulle Lunds ”enskilt största utmaning” vara undanröjt.
för oss som hade hunnit bli övertygade om planens genialitet kom det som en smärre chock över hur lättvindigt det hela tycks ha kastats över bord. En vända in i en skeptisk styrelse tycks ha varit nog för att överge hela projektet. Utifrån sett ger det ett bisarrt intryck.
I vägen för en rak förklaring ligger skärvor av stolthet, och rester av maktstrider. Men det trumfar inte de bostadskrisdrabbade människor rätten att förstå vad det hela föll på. Egentligen. Det fanns inga kontrakt eller glasklara planer, men har man varit ute i en sådan känslig och relevant fråga för studenterna, och gett de löften som gjorts, så är man också skyldig att köra med öppna kort i varför man sviker dessa löften.
Nu har vi på redaktionen fått ett nytt fönster insatt i karmen, och vi ser återigen universitetshuset vita fasad bakom fontänen. Men ännu väntar vi, och många med oss, på den förklaring som vi känner att vi har rätt till.
För de allra flesta studenter sträcker sig intresset för dialog med universitetet till att då och då halvhjärtat fylla i en kursutvärdering. Frågan med bostadsbolaget hade dock potential att vara ett skyltfönster för studenter och allmänhet i hur inlyssnande de i det vita huset kan vara, och på så sätt kanske motivera fler studenter att bli delaktiga i det gemensamma projektet som är utbildning.
Tyvärr riskerar hela såpan att istället bli ett skyltfönster för hur byråkratisk kantighet kan komma i vägen för utveckling.
