Julia Linder driver idén om ett starkare lokalsamhälle med mer småskalig ekologisk stadsodling. Hon arbetar tillsammans med ett gäng volontärer för att väcka barn och ungdomars odlingsintresse på Linero.
– Jag tror verkligen att det kommer vara en självklarhet om några generationer att man vet hur man odlar.
På odlingslotten framför några hyreshus på Linero pekar Julia Linder ut vårlökarna, vars spröda stjälkar så smått har börjat kämpa sig upp ur jorden. Julia Linder är projektledare för Ett grönare Lund, ett projekt i biståndsorganisationen ABC, som arbetar för att väcka engagemang hos barn och unga kring ekologisk stadsodling.
Syftet med gruppens verksamhet är att visa på fördelarna med att odla lokalt med miljövänliga grödor, och att inspirera barn och ungdomar till att odla själva. I stommen är det ett integrationsprojekt på Linero med målet att integrera människor som bor i området med andra Lundabor.
– Det finns också en integrationsaspekt mellan människan och naturen. Det är det vi vill åt i stadsmiljön. Vi vill skapa den där förankringen till naturen som vi kanske saknar i städer idag, berättar Julia Linder.
I mitten av mars har barnen i odlingsgruppen som träffas varannan torsdag ännu inte börjat så inför sommaren, men det är på gång. Just denna torsdagseftermiddag har Ett grönare Lund bjudit in folk i området och odlare i Lund till fröbytarträff och kaffe. Gruppen håller till i en källarlokal där väggarna pryds av teckningar föreställande pumpor och löv, som barnen i odlingsgruppen har ritat. Vid ett bord sitter några volontärer och sorterar fröpåsar.
– Fröbytarträff är en väldigt viktig ritual i kulturer där man odlar mycket. Jag har förstått att jord och frön är morgondagens guld, säger Julia Linder glatt medan hon stökar runt i sin vita basker, sätter fram fika och ställer upp skylten utanför porten.
Inga förbipasserande på Vikingavägen ska missa att det är fröbytarträff på gång. Och det dröjer heller inte många minuter innan folk börjar droppa in.
Julia Linder flyttade till Lund 2007 och kastade sig in i studentlivet med hull och hår. Hon engagerade sig på Sydskånska nationen där hon så småningom blev notarie. Att hon halkade in på odlingsspåret var mest en slump. Hon berättar om det med en omisskännlig entusiasm:
– Det var en tjej i klassen som skulle gå på ett möte på ABC om stadsodling. Jag hade inte odlat tidigare men tyckte det lät väldigt spännande, så jag följde med. Sen gjorde vi ett studiebesök på projektet Barn i stan i Seved, och blev väldigt inspirerade. Där odlar de verkligen i ett bostadsområde, eller precis utanför där folk bor. Och så tänkte vi att vi ville starta ett liknande projekt i Lund.
Sagt och gjort, projektet startades sent på hösten 2010 och fick ett treårigt projektbidrag från Allmäna arvsfonden innan årsskiftet 2011-2012. Julia Linder fick jobbet som projektledare och förra våren kunde gruppen börja odla på Linero.
Det har kommit mycket folk till fröbytarträffen och blivit mysigt trångt i källarlokalen. Tur att Erikshjälpen just skänkt nya muggar till gruppen. På bordet finns en korg med kravmärkta äpplen och några paket ekologisk tranbärsjuice. Odlingstips byts friskt på svenska, spanska och engelska.
– Den här buskbönan kanske vore något för oss, säger Julia Linder och visar upp en fröpåse för en av volontärerna.
– Bananlökar, ropar någon annan, och får genast svar:
– Oh ja, hemskt gärna!
Det rasslar i fröpåsarna och snacket går varmt om vildbin och tomater.
Stämningen är uppsluppen, så som den gärna blir när rutinerade hemmaodlare och nyfikna nybörjare träffas. De ger sig hän och för stunden glömmer man dystra rapporter om klimatförändringar och besprutade päron. Här finns en befriande vilja och tro på att det går att förändra saker på gräsrotsnivå. Julia Linder tar en klunk ekologiskt odlat kaffe:
– Jag tror mycket på att stärka lokalsamhället, att det kan bli mer självförsörjande. Och jag tror det är viktigt att tänka på att produkter som vi nu kan konsumera Fair Trade som kaffe och choklad, faktiskt är lyxvaror. Det är inte alltid jättelätt att tänka så, kaffe är ju en fin del av dagen. Men då kanske det handlar om att börja känna sig tacksam över vad det är man har framför sig, istället för att koka kaffe och alltid slänga ut en slatt.
Hon berättar att ju mer man kommer in i miljörörelsen, desto mer börjar man tänka kring vad man handlar, och var maten kommer ifrån:
– Jag skulle handla äpplen häromdagen, och tänkte på att de är så enormt stora nuförtiden. Det är nästan opraktiskt, jag kommer inte kunna äta ett så stort äpple.
Men Julia Linder har inga idylliska planer på att flytta ut på landet och leva eremitliv för att kunna odla egna, mindre äpplen. Hon ser potential i ekologisk stadsodling. Har man ingen gemensam gård kan man kanske odla på balkongen. Förra året odlade hon krukor med potatis, rädisor, sallad, tomater och örter på sin balkong på Gyllenkroks allé.
– Det är fantastiskt kul och fungerar verkligen bra som avslappning. Rädisorna blev rädisor, och sallad är jättelätt att odla, säger hon.
Att jorda ner fingrarna ser hon som ett sätt att förbereda inför framtiden. Hon berättar att hon läst en artikel om Grekland nyligen, där det i krisens spår börjat växa fram olika stadsodlingsalternativ.
– Det blir en del av att anpassa samhället när det inte finns så mycket pengar, säger hon och kisar lite med ögonen. Och så tillägger hon bestämt:
– Jag tror verkligen att det kommer vara en självklarhet om några generationer att man vet hur man odlar.
Någon timme efter att fröbytarträffen har satt igång kommer barnen. De grimaserar som om de fått en hel citron i munnen när de smakar på tranbärsjuicen. En av volontärerna berättar lite om skadedjur, kemikalier och förklarar varför det är bättre med ekologiska äpplen.
– Vad är skadedjur för något då? frågar Julia Linder pedagogiskt.
– Men hallå, vet du inte ens vad skadedjur är? Har du aldrig läst geografi i skolan? grälar en av pojkarna.
Julia Linder låter kommentaren studsa av med ett skratt, och svarar:
– Men det är väl jättebra att vi kan lära oss någonting av varandra.
När frågan om vad Julia Linder gör när hon inte jobbar kommer upp, ler hon och tittar skyldigt fram under baskern.
– Ja, eh. Jag är väl lite av en arbetsnarkoman. Jag blir inte så stimulerad av att vara med lite grann. Antingen är jag med helt och hållet eller inte alls. Det kan förstås vara en nackdel också. Men jag tror att jag ser potential i saker, och då känns det så tråkigt att inte gå in för det.
Det syns att hon trivs med barnen, som är mitt uppe i en diskussion om vad de ska måla på källarlokalens ena vägg. En sol och något slags odlingskalender kanske? En pojke vill odla en gräsplanet som i Star Wars. En annan berättar för Julia Linder:
– Min pappa slängde min växt!
– Va?
– Men det var bara för att det inte kom några växter. Och mamma glömde vattna när vi åkte två dagar till Falkenberg, säger han i ett andetag.
– Jaha ja, men ibland blir det så. Det är inte alla gånger det lyckas, svarar Julia Linder.
Att projektet Ett grönare Lund är lyckat råder det däremot ingen tvekan om. Det finns ett sug efter något praktiskt, förklarar hon och fångar en fröpåse som någon slänger över bordet. Det syns att det är svårt att vänta på våren när man heter Julia Linder.
– Majrova, någon?
