Utsåld urpremiär för Spegatspexarna. Lunds senaste tillskott på spexhimlen gav styrkebesked och visade sitt existensberättigande, tycker Lundagårds recensent Carl-Johan Kullving.
Redan vid första anslaget märks det att Spegatspexet vill göra spex på sitt sätt. Endast de första takterna av den i lundensiska spexsammanhang klassiska Berliner Luft spelas, och det på elgitarr, innan orkestern övergår till ”Gospel John”. Den intima känslan som skapas mellan publik och scen i Konsertsalen på AF-borgen går nästan att ta på när Billy the Kid och hans banditer äntrar scenen.
Tillsammans med skattmasen, borgmästarinnan och Annie Oakley följer de en röd tråd genom uppsättningen. Manuset är välskrivet och handlingen spretar inte – spexet har en genomtänkt helhet från början till slut och genomförs därefter.
Närvaron och lekfullheten lyser om skådespelarna som njuter av att stå på scen. Skämt om aktuella ämnen som eurokrisen, utländska bärplockare och SMS-lån varvas med vältajmade ordvitsar. Igenkänningshumorn med nostalgiska prylar som tamagochi och pokémon skänker spexet en större bredd.
Dekoren är tämligen spartansk och färglös utan större finess. Med tanke på att spexet är nystartat och inte sitter på oändliga finansiella tillgångar kanske det inte är konstigt att något måste få stryka på foten, men vad gäller dekorbygge har spegsarna fortfarande kvar att lära.
Tyvärr är inte tekniken med oss under föreställningen. Sången överröstas av orkestern vilket gör att de underfundiga texterna inte kommer till sin rätt. Valet av melodier är djärvt men lägstanivån inte särskilt hög för orkestern. Men när melodierna väl sitter, då sitter de som en smäck. Skådespelarnas stämmor är klara, närvarande och solida, men jag saknar ändå en klassisk kvartettkuplett a capella.
Spegatspexarnas urpremiär fick stående ovationer och gav ett tydligt styrkebesked. Den lekfulla spexkulturen i Lund lever och Lund är definitivt inte för litet för ytterligare en spexensemble.
En nytänkande spexensemble som är här för att stanna.
