Det här med att vinna tandem, det här med att det finns lag. Det var väl inte direkt något jag tänkte på när jag anmälde mig.
Visst, man skulle anmäla sig någonstans så att man fick en plats i bussen, och visst tänkte jag att det kunde vara bra att ha ett trevligt gäng att åka med. Men är inte själva grejen med tandem mest att man gör en sjukt konstigt grej som man ska ha gjort en gång i livet och som är himla skoj?
Det återstår kanske att se, men det har i alla fall börjat gå upp för mig att det alltså finns priser som man försöker få. Och att vissa ses som mer prestigefyllda än andra men att det där varierar beroende på år och lag. Vem som egentligen ”vann” ett visst år verkar vara svårt att säga.
Vinner tex ett lag stora bergshackan och ett lag supporterpriset verkar det vara högst subjektivt vem som egentligen är vinnaren. ”Det går inte att vinna tandem”, säger Hampus Sporre, ordförande för Idrottskollegiet och arrangör av tandemstafetten, och kanske är det så. Jag har inte riktigt fattat. Men det verkar i alla fall som att det gäller att vara så bra supporters/festare som möjligt, ha starka cyklister och i möjligaste mån undvika trassel och problem, så att man inte tilldelas strulpriset.
Samtidigt verkar personer som har vunnit strulpriset vara minst lika glada för det. Kanske är man glad bara man får ett pris, kanske är folk glada även utan? Kanske är alla vinnare i tandem? Jag kan bara gissa. Men för dig som känner dig kallad att leda ditt lag till seger, ära och Lundagårds fontän – kan du lära dig mer här om hur du går till väga.
