2012 utlystes som romskt kulturår. Så blev det inte. Men varför älskar vi hellre Strindberg än Katitzi? Ida Ölmedal går på jakt efter regeringssatsningen som försvann.
En dag 1969 kollapsade debattören Katarina Taikon. I flera år hade hon rest runt mellan skolor, bibliotek och föreläsningssalar och kämpat för sina släktingars och vänners rätt att gå i skola, få vård och bo i riktiga hus. Det var när hon nåddes av beskedet att regeringen avvisade en stor grupp romer till Frankrike som hon fick en kollaps. Flera av romerna dog i samband med utlämnandet och två av de barn som var med var döva och behov av specialvård. Taikon hamnade i koma.
Det var så historien om en av landets mest berömda barnboksförfattare föddes. För när Katarina Taikon till slut tillfrisknat, bestämde hon sig för att övergå till att skriva för de som ännu har ögonen öppna. De som inte kan fly in i förmildrande jämförelser eller abstrakta juridiska principer. ”Barn förstår att alla människor måste bo och gå i skola och arbeta”, sa hon.
Men det nya med Katarina Taikons böcker om flickan Katitzi var också att de inte var rena debattinlägg. De var skönlitteratur. De var berättelser som kunde få människor att se sig själva i romernas ställe. Lite som den fransk-romerska sångerskan Jaima svarar på frågan om hur hennes musik kan vara så populär i ett land där romer drabbas av regelrätt förföljelse. ”Musik berör folks själ. Politik handlar om intriger, smutskastning och affärer.”
Sånger, sagor, film och dans kan vara ett sätt att skingra den vägg av bekvämlighet och uppgivenhet som hindrar oss att spegla oss i den andra. Kanske var det med den tanken som regeringen utfärdade romskt kulturår 2012, året då det gått 500 år sedan romernas närvaro i Sverige först dokumenterades.
Men frågan är hur allvarlig den tanken var.
Regeringen har också utlyst 2012 som Strindbergår. Jämförelsen är slående.
Regeringen har givit kulturrådet i uppdrag att sätta ihop en särskild grupp som ska koordinera aktiviteter och informera om och marknadsföra Strindbergåret. De ska till och med ge det en egen grafisk profil. Kulturrådet ska också följa upp, redovisa och kommentera arbetet och dess resultat.
I januari berättade Kulturnytt att inga pengar kommer att satsas på det romska kulturåret. Regeringen nöjer sig med en konferens i riksdagshuset och en ”förhoppning”:
Vår förhoppning är att 2012 ska bli startskottet för pjäser, utställningar, konserter, skolaktiviteter och andra kulturarrangemang som uppmärksammar romers kultur och språk samt vår sammanflätade historia, både det ljusa och det mörka.
De fortsätter:
Staten kan självfallet inte styra vad kommunala och fristående teatrar, skolor och andra gör, men vi hoppas att många kulturinstitutioner kommer visa sig medvetna om historien och vikten av att lyfta fram romer …
Att avsätta pengar för att något ska bli av är i och för sig precis vad staten brukar göra. Men för all del. Kanske gör kommuner och fristående aktörer något ändå?
Varför inte höra efter i Lund? Det är trots allt staden som ville bli Sveriges kulturstad häromåret, och nästan lyckades dessutom. En stad med kulturella ambitioner.
På Lunds stadsbibliotek har man ”nog hört talas om” kulturåret. Men nej, ingenting i programmet. Galleri Pictura? Kände inte till det. Kino? Har pratat om det, men inte kommit fram till något. Kulturen? Kanske nästa år.
Alexandra Hill, ansvarig för kulturella arrangemang på Lunds kommun, ber att få återkomma. Kanske kommer Göteborgsbandet Svarta safirer och gör en konsert i sommar. Dagen därefter har hon hittat en romsk förening, vars ansökan om kulturbidrag hamnat fel. Kanske de vill hjälpa till. Inget är spikat, understryker hon.
Erland Stråhlberg, scenmästare på Lunds stadsteater, har inte heller märkt av något romskt kulturår. Han vill inte spekulera i varför, men kommer med ett förslag:
– I dag är människor inte så intresserade av andra kulturer. Om man tar 70-talet, till exempel, fanns det ett helt annat intresse för andra länders kultur.
Nu är de svenska romernas historia och de olika gruppernas kultur i högsta grad just svensk. Romer har funnits i Sverige i 500 år. Ett stort antal ord i Svenska akademiens ordlista kommer från romani. Många av våra käraste folkvisor lär ha färdats från by till by med resandefolket, en av de romska grupperna.
Men det är ändå ett intressant uttalande. Kanske är det typiskt för vår tid att vi hellre dyrkar mytomspunna genier än intresserar oss för kultur som hör folket till, verk som ofta förs vidare från mun till mun och sällan vinner några priser. Och i synnerhet gäller det folkkultur som vi inte betraktar som vår egen. Rädda för att exotisera och förenkla håller vi oss hellre till en nationalhjälte som Strindberg, som vi vet att vi har rätt att älska.
Men det är en ängslighet vi inte har råd med. Medan August Strindberg knappast ens i sina mest paranoida dagar skulle ha kunnat klaga över det intresse han åtnjuter i kultursverige ett sekel efter sin död, befinner sig mycket av den stora, skiftande skatt som kan kallas romsk kultur ännu i doldo för de flesta av oss. De är dolda för att de tvingats gömmas och förnekas på grund av rasism och förakt. Många romer menar att detta egentligen är ett av få drag som de olika romska kulturerna har gemensamt.
Den som menar allvar med att hoppas på bättre integration, måste också ta den del av integrationen på allvar som det sällan pratas om: nämligen majoritetens ansvar att lära känna minoritetens kultur. Det är inte något vi är särskilt bra på, om man får tro Dragan Lärlund, ledare för den lundensiska organisationen Lovara i Lund, som arbetar för romers rättigheter.
– När vi går ut på stan och frågar vad folk känner till om romer, säger de ”Är det inte de som bor i tält?” Det vet att romer är bra på att laga mat och dansa och sjunga, men de vet väldigt lite om vår kultur egentligen. Det vet till exempel inte att det finns flera romska grupper med helt olika språk, säger han.
Mot slutet av sitt liv fick Katarina Taikon se en riksutställning om romernas historia som skulle gå i de svenska skolorna. Hon blev förfärad. Ingenting av den spännande kultur hon vuxit upp i fanns med. Det var schabloner, elände och fattigdom. När hon frågade varför de ansvariga inte frågat några romska personer till råds, fick hon svaret: ”Det skulle bli så partiskt.”
Det börjar bli läge för den svenska majoriteten att lyssna till andra röster än sin egen. Det romska kulturåret hade kunnat vara ett bra startskott.
Tyvärr tycks det inte bli så.
