Man tänker ju alltid framåt va. Innan valborg var det på valborg, efter valborg brukar det bli på sommaren. Men i år och i Lund finns ju en högtid värd att tänka på innan. Så när jag nu klarat mig helskinnad efter valborgskaoset är det därför med tandem i blicken. Om bara en vecka är det dags. Jag känner fortfarande att jag inte vet vad jag har gett mig in på. En känsla som förstärks när jag frågar två kompisar till mig om inte de ska på tandem och de ser ut som att jag antytt att kollektivt självmord kan va en kul grej. De har redan varit på tandem och menar att det är en sån där sak som är kul att göra en gång – men INTE igen!
Jag undrar om jag kommer att hålla med dem efteråt. Jag ser egentligen bara två alternativ: 1. att jag ligger där i fontänen och tänker ”ALDRIG IGEN” eller 2. att jag ligger där i fontänen och tänker ”ALDRIG IGEN” – men någon eller några dagar efter känner så där som ett litet barn gör efter en läskig men rolig karusell ”Igen, igen!”. Vi får väl se.
Men vad blev det då av min personliga tandem-kickoff? Jag har inte snutit mig i Sveriges författning – än – men jag kompenserade min frånvaro på kickoffen med att gå på kvalborgslekar med blekingska i söndags. Där lärde jag mig att varje tandemår verkar behöva sin plågsamt dåliga hitlåt. Och oddsen verkar ligga på att detta blir årets:
Efter tio minuter på repeat ville i alla fall jag – och de flesta andra – ta livet av sig och vi var tvungna att byta låt. Samtidigt kan jag känna att det finns en speciell charm i att lyssna på förskräckligt dåliga pepplåtar med en musikmedveten nation. Alltså tandemtradition 2 – lyssna på askass peppmusik – check (tandemtradition 1 måste ha varit att ligga i kö utanför nationen). Tror ändå att jag är ett fan av traditionen. Något säger mig att tandemstafetten inte skulle vara tandemstaffeten om den framfördes till Mozart.
