Europeiska vindar, svensk bris

Den fria utbildningen måste försvaras, och det går inte längre att hålla för öronen och undvika att höra de vindar som blåser hos våra unionsgrannar. Europadagen till ära skriver Elisabeth Gehrke om europeiska utvecklingar som vi måste engagera oss i.

När man är student så är man ofta ganska lyckligt omedveten om de processer och de maktstrukturer som styr över ens utbildning. I Mitt möte med Bolognaprocessen var den första gången jag funderade över om makten över min utbildning kanske inte ens stannade vid regeringen. Det gör den inte.

Som med de flesta andra politiska områden så kan överstatliga processer båda vara till nytta och till skada. Flera av er har kanske stött på EU-kommissionens projekt Erasmus. Det är onekligen en positiv utveckling att studenter över hela Europa får möjlighet till rörlighet. Även Bologna har lett till stora positiva förändringar, så som att ett studiestödssystem existerar överhuvudtaget i en handfull länder.

Den överstatliga politiken tar dock många olika former. Med ”vikten av ansvarsfulla finanser” som argument så lobbas för överenskommelser om studieavgifter bakom ryggen på Europas medborgare. Senast var det på EHEAs ministerkonferens, där resultatet försvarar den statliga finansieringen av högre utbildning, men det var nära att det blev tvärtom. De flesta europeiska länder vandrar trots allt mot studieavgifter och det påverkar deras grannar.

Sverige ignorerar direktiv vi ogillar om vi kan och vi låter ibland bli att anpassa oss även när vi borde. Men det finns en gräns för hur länge strategin ”Händerna för öronen och sjunga lalala” kommer att hålla. Vi påverkas hela tiden av den europiska utveckling och vi kan inte få Europa att följa oss utan ett större engagemang. Vi har även ett solidariskt ansvar mot de länder som ännu inte utvecklat sina utbildningssystem.

Vår syn, där utbildning bör vara en rättighet och är en investering, får inte stanna innanför Sveriges gränser. Vi kan börja med en svensk i EU-parlamentets kultur och utbildningskommitté där vi kan påverka genom aktiv lobbyism för lagstiftning som ger möjligheter. Björklund kan sluta nedprioritera de internationella utbildningsfrågorna och bli en aktiv part i de processer han blir inbjuden till. Borg eller Reinfeldt bör tala om vikten av fri utbildning när de är i Bryssel. Sverige är av den europeiska studentrörelsens starkaste allierade i kampen om den fria utbildningen, men vi kan bli starkare. Vi måste bli starkare.