Efter att alla ursäkter tagit slut kommer sommaren som en räddning. Plötsligt finns det tid att byta den där glödlampan. Men kommer man faktiskt göra det? Virve Ivarsson funderar på vad som krävs för att man ska få eld i baken.
”Hur klarar du av att leva såhär?” Frågan kommer från min kompis som läser maskinteknik. Han har just konstaterat att det är glapp i min sänglampa, att jag hänger filtar för fönstret i brist på rullgardin och att jag i snart ett års tid sovit i en säng som ger mig ont i ryggen varje morgon. Nu vill han – likt en arg gubbe från Lyxfällan – veta: Hur kunde det gå såhär långt?
”Det är inte så farligt, jag kan hantera med det, det är bara tillfälligt, jag ska fixa det när jag har tid/pengar/lust”. Det finns så många rationella förklaringar man kan leverera som försvar för ett irrationellt beteende.
Oavsett vad det gäller; en trasig lampa, relation eller fot – någonstans vet man att man borde göra något åt det. Ändå är det så lätt att skjuta den där ta-tag-i-det-tidpunkten på framtiden, för det funkar ju faktiskt nästan som det är.
Frågan är hur man vet när det gått för långt. Det går så snabbt att vänja sig att det ibland krävs en annan människa för att man ska minnas att det faktiskt inte är normalt att kissa i mörker eller ha en cykelkedja som låter som en plågad åsna. För att man sen faktiskt ska åtgärda problemet krävs ofta att den tid man vinner inte längre är värd den anpassning man tvingas göra. Att man når någon slags gräns där man inser att här spelar det ingen roll hur många madrasser som byts – byter jag inte ut sängen så kommer jag ha ont i ryggen i resten av livet. Och att man bestämmer sig för att nu får det faktiskt räcka.
Snart kommer sommaren. En tid som jag tycker är lite obehaglig just för att allting saktar ner och man får tid att se sig omkring. I studentlivets festdimma och tentahets finns det kanske en anledning att tala om ”senare”, men under sommaren tvingas man inse att den bästa tiden att ta tag i saker faktiskt är nu. Och vad ännu värre är: Man inser att det man väljer att göra nu faktiskt kan göra en skillnad. Jag har nu möjlighet att åtgärda de problem som jag inte vill ha med mig in i en ny termin. Det kan fresta att planera bort de möjligheterna, men det tycker jag inte att vi ska göra. För det är lätt att glömma bort, men det är faktiskt stor skillnad mellan att kissa i ljus – och att göra detsamma i mörker.
