En minister förlorar jobbet och byter parhäst. Nu förespråkar Tobias Krantz ännu hårdare tag i ”kvalitetsreformen” av högskolan som företrädare för Svenskt näringsliv. Henrik Jonsson kan inte annat än tro att den gamla högskoleministern räddat en stor del av högskolesektorns heder genom att kliva av.
Tidigare högskoleminister Tobias Krantz gick häromveckan ut och sa att han borde gått på hårdare åt ”kvalitetsreformen,” som var tänkt att förändra sättet på vilket man utvärderar högskolan. Jag inser nu hur bra det var att svenska folket gjorde honom arbetslös för två år sedan.
I valet 2010 fortsatte den trend som innebär att Moderaterna ”äter upp” övriga borgerliga partier. Detta innebar att Moderaterna också fick en ökad andel statsråd på bland annat Folkpartiets bekostnad. Tobias Krantz fick se sig om efter ett nytt jobb. Normalt innebär en sådan mandatomflyttning att högskolepolitiken får sig en törn. Men med tanke på den antivetenskapliga korvstoppningspolitik Folkpartiet fört på utbildningsområdet de senaste åren ser jag på väljarflykten med en lättnadens suck. Att tro att Krantz båda efterträdare Jan Björklund och Nyamko Sabuni skulle föreslå bättre reformer hade förstås varit naivt. Men de saknar åtminstone tid och kunskap för att göra saker mycket sämre än de redan är.
Jobbet som utbildnings-, forsknings- och innovationsansvarig på Svenskt Näringsliv tycks med det här i åtanke passa Krantz som handen i handsken. Han vill ju alldeles uppenbarligen lägga tyngre vikt vid Svenskt Näringslivs fetisch över att kvantifiera utbildningars sannolikhet att ge arbete. ”Kvalitetsreformen” ligger helt i linje med det SN predikar; in med student på universitet, låt student slita som djur i tre-fem år, ut med f.d. student för att knega på företag. Det vansinniga i detta tankesätt har jag beskrivit tidigare.
Krantz hållning får ändå ses som aningen märklig. Att en hemmablind pamp som Urban Bäckström sitter och förespråkar den här typen av reformer är förståeligt. Att Tobias Krantz, disputerad i statsvetenskap, gör detsamma är däremot både uppseendeväckande och beklämmande.
Under Krantz ministerskap såg jag honom blott som en av Björklunds hejdukar, som trampade på med vansinnesreformer för att det kom ”uppifrån” i partilinjen. Kanske var det också så. Kanske är det rentav ett sammanträffande att han bytt från den ena till den andra av två befälhavare som skriker samma ogenomtänkta order. Mycket osannolikt, säger jag. Allt tyder på att det Tobias säger inte bara kommit från Björklunds dånande strupe utan också från hans eget hjärta. Tyvärr är det inte folket som bestämmer när han får foten nästa gång.
