Solidaritet och medmänsklighet blir bara klichéer om vi inte börjar leva upp till dess innebörd. Diskussionerna innan studentteaterns version av Utvandrarna påminner Anahita Nicoobayan om erfarenheter hon helst vill glömma.
”Invandrare födda i Sverige tror att de är svenskar! Men vi vet bättre… för en råtta född i ett stall är fan inte en häst!”
Orden tillhör en kille på mitt gamla gymnasium som, innan jag delade med mig av citatet till rektorn, hade lottats till att vara min baldejt i trean. Det han sa var för mig inte något nytt – jag har fått höra mycket värre rasistiska uttalanden i mitt liv. Men det han skrev till mig efteråt gjorde mig betydligt mer rasande.
Bortsett från ett ganska patetiskt försök till urskuldande genom att senare kalla sin jämförelse för ”en rolig grej”, försökte killen även fjäska för mig genom att säga att han inte syftade på mig, utan på ”riktiga invandrare, som brukar ställa till med oreda”. Och jag, menade han, verkade inte vara någon som ställde till med oreda.
Ville han att jag skulle känna mig smickrad? Trodde grabben på fullt allvar att jag skulle bli glad över att inte kallas ”en riktig invandrare”? Över att invandrare för honom inte var människor som kunde hitta en plats i det svenska samhället utan, som han så fint uttryckte det, ”ställde till med oreda”?
Efter att ha sett diskussionerna om Utvandrarna ploppar killens ord än en gång upp i mitt huvud. Det han skrev var egentligen så typiskt. Det finns en viss utpräglad syn på nyinflyttade invandrare, som bomber som behöver desarmeras innan de kliver in i svenskheten och saboterar. Jag antar att en rädsla ligger bakom detta och Sverigedemokraterna bidrar utan tvekan till att upprätthålla den. Men den måste försvinna. Hela konceptet av att ”invandrare” tillhör en annan människoart i samhällets ögon är fruktansvärt.
I Lunds studentliv är det inte särskilt märkbart, då staden är en evigt pulserande hållplats med en genomströmning av människor från alla möjliga håll och kanter. Men när jag jobbade som resurslärare på SFI berättade eleverna hur mycket de trivdes i skolan, eftersom det var den enda platsen där de fick tillfälle att prata svenska med någon.
Vi och dem-andan måste spräckas. Vi är alla människor med samma fundamentala behov av kärlek och gemenskap. Vi kan tala om solidaritet och medmänsklighet, men om vi inte lyckas applicera de stora orden på vår egen vardag är inga av oss bättre än några råttor i ett stall.
