Hösten 1943 blir läget allt värre för det ockuperade Danmark. Under sommaren har den danska motståndsrörelsen gjort en rad attacker mot de tyska nazisterna, vilket får Berlin att dra åt snaran. Många danska studenter ser hur deras frihet blir allt mer hotad, och börjar fly över sundet till Sverige och Lund.
Den 25 september gick det att läsa i Lunds Dagblad att de första danska studenterna som kommit som flyktingar börjat studera vid Lunds universitet. Väl i Lund kunde den Nordiska studentgästkommittén hjälpa dem med boende och nödvändig försörjning. Det fanns även Det Norske selskab i Lund, där de norska flyktingarna som var studenter kunde umgås med varandra. Men generellt blev det naturligt att danska studentflyktingar hamnade i Lund och norska i Uppsala.
Allt eftersom fler och fler danska studenter flydde till Lund uppstod behovet av att organisera sig och umgås. På typiskt lundensiskt manér kom Danska nationen att grundas den 12 oktober 1943. Nationen var visserligen aldrig någon ”riktig” nation med juridisk status och erkännande av Kuratorskollegiet och universitetet, men blev ett informellt organ för de danska flyktingarna.
Det stormade dock redan från start för danskarna. Vid det första kuratorsvalet fick den danske studenten de Jung flest röster. Inte ett självklart val menade en del, då de Jung inte själv var jude, så som två tredjedelar av de danska flyktingarna var. Dessutom misstänktes han för att vara nazist. Som bevis för detta påpekades att de Jung hade rest till Tyskland innan krigsutbrottet tillsammans med en kamrat som senare under ockupationen visade sig vara just nazist.
De Jung hävdade sin oskuld och efter viss diskussion kunde nationsmötet enas om att Danska nationen skulle vara fri från religiösa inslag och att de Jung därför kunde väljas till kurator. Inspektor för nationen blev Victor Kuhr, en professor som under flera år undervisat på danska universitet. Under oktober 1943 var medlemsantalet cirka 60 studenter för att öka till runt 100 i november. Detta kan jämföras med Östgöta nation som hade 64 medlemmar och Malmö nation med 429 medlemmar samma termin. I Kuratorskollegiets protokoll från mötet den 13 oktober 1943 står ingenting om den danska nationen, förutom att de andra nationerna uppmanas skänka två kronor per medlem för att hjälpa de danska landsflyktiga studenterna.
– Jag upplevde dem som en väldigt påtaglig grupp i stan, säger Ulf Alfredsson som var kurator på Lunds nation 1948.
– Jag var inkallad under större delen av tiden, men jag stötte på Danska nationen på fester och så där, men jag umgicks aldrig med dem. De hade egen undervisning som var på danska med danskspråkiga lärare, fortsätter han.
Men det var inte i föreläsningssalarana som de danska studenterna kom att sätta sitt största avtryck, utan i vardagen. De bidrog till att radikalisera det politiska klimatet bland studenterna i Lund. Deras ställningstagande mot nazismen och fascismen sågs som kontroversiellt då svenskarna ville hålla en neutral profil. Samtidigt var de danska studenterna flitiga debattörer och insändarskrivare till Lundagård och lokaltidningar där de skrev om kampen mot Tyskland och nazismen och att Norden borde stå enat mot dess förtryck. I oktober 1943 inträffade flera händelser som lade grunden till detta.
Lunds svensksocialistiska studentförening, som brukade hyra lokaler på AF-borgen, satte i oktober 1943 upp ett plakat med texten ”det svartnar på föreläsningssalarna” på AF-borgen och en professor i entomologi envisades med att hälsa på de danska judarna med hitlerhälsning och bara tala tyska med dem. Reaktionerna från övriga studenter var ögonblickliga. Med kårordförande Carl Göran Regnéll i spetsen revs plakatet ned och efter påtryckningar från nationskuratorer och kår-vicen beslöt Ekonomiska utskottet att vägra hyra ut Stora Salen till ett nazistmöte. Lunds svensksocialistiska studentförening blev tills vidare avstängda från AF.
Trots kriget och det instabila läget i sitt hemland fick de danska studenterna tillfälle att roa sig. I november hyrde till exempel Danska nationen och Det Norske selskab Lilla salen gemensamt för att ha en fest över de nordiska gränserna, och på julafton 1943 anordnade den danska nationen en julmiddag på Konviktet för ett sextiotal yngre och äldre danska akademiker med äkta dansk julmiddag med efterföljande samkväm. Kvällen fortlöpte med att kurator de Jung höll ett tal för hemlandet och inspektor Kuhr tackade för en trevlig afton.
Men den danska nationen fick också utstå en del kritik för sin existens. Allan Ekberg, redaktionsmedlem på Lundagård, skrev i en ledare i februarinumret 1944 att det var ett misstag att låta de danska studenterna bilda sin egen nation. Istället borde de ha integrerats i de övriga nationerna, så att svenskar och danskar kunde umgås över nationsgränserna och inte låta det vara så uppdelat mellan folken. Svenskarna tyckte sig inte få tillräckligt med tacksamhet för den hjälp de gett danskarna, hette det.
Tidningen Arbetet svarade med att skriva att de danska studenterna visst skulle ha en egen nation och att danskarna var lite mer på hugget än sina svenska studiekamrater. De danska kvinnorna kunde bära långbyxor och röka pipa samtidigt som danskarna överlag vågade ta mer plats på café Athenum. Svaret mot Ekbergs ledare kom redan i nästa nummer, då Pär-Erik Back, aktiv i Radikala studentföreningen, skrev att danskarna skulle känna sig som hemma. Det innebar inte att de skulle känna sig som svenskar i Sverige utan som danskar i Danmark och därmed få ha sin egen nation. Men givetvis var det inte fel med mer utbyte nationsfolken emellan, menade han.
Efter de sista Lundagårdsinsändarna står det inte mycket om Danska nationen i tidningarna förrän krigsslutet kom. Den 8 maj 1945 när den tyska ockupationen var över och freden var vunnen samlades Danska nationen utanför Palaestra. Därefter tågade de runt i Lund till de olika förläggningarna där de danska studenterna och flyktingarna bott och hämtade dem. Sedan gick de till universitetsplatsen och sjöng de nordiska studentsångerna samt varje nordisk nationalsång tillsammans med de norska och svenska studenterna. Efter det tågade studenterna runt på gatorna och firade, flaggorna hissades och på kvällen utbröt en vild fest i Stora Salen på AF-borgen där det applåderades och hurrades ”så väggarna höllo på att brista”.
I juni 1945 avvecklades den danska skolan som huserat i Lund och de danska studenterna hade återvänt hem över sundet. Danska nationen blev därefter historia. Kvar efter nationen finns inte mycket bevarat. En av de få saker som vittnar om den färggranna nationen som blossade upp hastigt under några månader och försvann lika snabbt är deras fana. Lite gulnad, nere i katakomberna i AF-borgen, ligger fanan som bars i fören av det tåg som skrek ut sin glädje efter krigets slut. Dess ägare var här bara under några korta år, men hann under den tiden föra studentlivets medvetande närmre krigets fasor, och påminna dem om vikten av att bry sig om sina medmänniskor.
