Jan Björklund är ministern som leder utbildningsdepartementet som drivit igenom en kritiserad reform som syftar till att nästan uteslutande se till studenters resultat när Högskoleverket (HSV) utvärderar högskoleutbildningar.Hur vill du bli ihågkommen som utbildningsminister, den dagen du lägger ministerskorna på hyllan?
– Att vi under den här tiden gjort väldigt viktiga reformer för att lyfta hela det svenska utbildningsväsendet. Allt från grundskolan och gymnasiet till högskolan där vi har haft kvalitetsproblem. Det är farligt på sikt för Sverige att vi har så låg kvalitet.
Så kanske ”den som har gjort välbehövliga stålbad”?
– Stålbad är ett tufft ord. Men det är ett par tuffa beslut som vi måste ta. Det tror jag. Det räcker inte att bara prata om kvalitet.
Jag själv har gått en av utbildningarna som fick betyget ”bristande kvalitet”. En av de granskade utbildningarna som fått undermåliga betyg i HSVs kvalitetsgranskning. Det vill säga journalistutbildningen…
–Ja, den har väl fått dåligt över allt nästan.
–Men, säg så här, hade du det på känn?
Kanske lite, men på sätt och vis inte. Och då tänker jag på att det här är Lunds universitet. Ett gammalt universitet som jag, när jag sökte för ett par år sedan, trodde borgade för god kvalité. Var du förvånad över att även sådana här stora universitet skulle få tuffa omdömen av HSV?
– Nä, det var jag är nog helt klar över. Generellt så tror jag att det kommer visa sig att några av de riktigt stora universiteten, som lever i en internationellt konkurrensutsatt forskarmiljö, nog kan förvänta sig komma ut med ett högre resultat än andra lärosäten. Men att det trots det på stora universitet finns väldigt varierande kvalitet i olika utbildningar.
Vad gör studenter, lärare, rektorer dekaner så dåliga på att själva bedöma utbildningar?
– De kan visst bedöma sina utbildningar, men gör det på ett annat sätt än vad staten bör. Staten ska inte gå in och intervenera i den akademiska processen. När staten går in och utvärderar så ska vi inte ha synpunkter på vilken pedagogik som används, utan enbart på resultaten. Det är min liberala syn på autonomi och vad den betyder. Vi kräver resultat, och lärosätena får bestämma hur de ska nå upp till det.
Sättet som resultatutvärderingen har kritiserats får mig att tänka på ett skämt som lyder: Vad är det bästa sättet att skaffa sig en liten förmögenhet? Jo, man börjar med en stor. Jag kom att tänka på den eftersom en åsikt från bland annat SUHF och studenter är att HSVs system bara kan se summan av output, men inte skillnaden mellan input och output. Om man ska ärlig, säger inte dessa utvärderingen snarare ”härifrån examineras vassast studenter”, snarare än vilka utbildningar som är bra?
– Men, två saker finns att säga om det. Till exempel – har ni väldigt svaga studenter på eran journalistutbildning?
Tja, uppenbarligen…
– Ah, nja. Nä, men det är utbildningen som är svag. Journalistutbildningen är en av de mest populära utbildningarna som finns in Sverige, och har ett enormt söktryck. Ändå underkänns den på många håll. Det visar att den farhågan som du nämner, som har funnits, inte har besannats. Utbildningar med högt söktryck, och därmed studenter med goda förutsättningar, blir ändå underkända. Samtidigt har andra utbildningar på små lärosäten med mycket litet söktryck ändå kunnat få väldigt bra betyg. Jag har varit väldigt observant mot detta eftersom det har framförts i kritiken, men det här visar att det inte har blivit så.
Du talar mycket om att jämföra med andra länder och att Sverige halkar efter. Vilka länder har inspirerat till det nuvarande kvalitetsutvärderingssystemet?
– Det är många andra länder som är i precis samma situation, och som är på väg att överge äldre system där man var inne och intervenerade i akademins processer i stället för resultatutvärdering. Ett land som är väldigt intresserade av den svenska modellen är Holland. Men diskussionen förs i England, ja, hela Västeuropa. EU-kommissionen menar att hela det europeiska högskoleväsendet bör gå i den riktning som Sverige nu har gått. Att fokusera på resultat snarare än processer.
Hur uttrycks då Hollands intresse till exempel, är det en massa telefonsamtal till departementet?
– Det eller att de besöker högskolor, eller HSV som står för det hela. Det är en ständigt pågående diskussion exakt vad man ska utvärdera och mäta och kolla, och vi har inte hittat den slutgiltiga lösningen ännu. Om fem år kanske man kommer att se saker man vill ändra, men huvudprincipen är klar, att det är resultatet man vill utvärdera, och att det är viktigare än processen.
Det har riktats skarp kritik mot HSV:s utvärderingssystem. Nationellt, men även från europeiskt håll…
– Nja… europeiskt håll. Alltså…
Men ENQA:s rapport…
– Tja, jo, okej.
Upplever du att det är motigt att driva borgerlig liberal politik i högskolesektorn?
– Så här, nästan alla verksamheter är oroliga för att bli utvärderade. Det är samma nervositet som jag själv känner när jag ska köra bilen till bilprovningen. Man inser att utvärdering är viktigt, men man är orolig inför det, eftersom det kan komma fram att man är sämre än vad man trodde att man var – eller hävdar att man var. Därför, när vi inför ett tufft kvalitetsgranskningssystem så är jag helt på det klara med att det kommer leda till mycket kritik. Jag är också helt på det klara med att det i slutändan är utvärderingarnas resultat som avgör om systemet uppfattas som legitimt eller inte. Men erfarenheten av den här första omgången är att detta har fallit väldigt väl ut.
Om vi går tillbaka till den här rapporten från ENQA, som var väldigt kritisk till ert nya system. Vad betyder en sådan kritik?
– Vi är ju en del av Europa och Bolognaprocessen. Men jag vill också säga att det är en bedömningsgrupp på tre personer som har varit i Sverige. Som själva har egna uppfattningar och tycker att deras system är bäst. Jag kan säga att alla, eller alla vet jag inte, men västeuropeiska länder har precis samma diskussion. Vi har hållit på länge att utvärdera processer och innehåll i utbildning, men nu måste vi börja utvärdera resultaten. Vi är nu det land som går främst i detta, men väldigt många är på väg åt det hållet. Sen är det några som inte vill det, och de kritiserar nu Sverige.
Ska jag tolka det som att man tar det ganska lättvindigt då alltså?
– De som är emot det svenska utvärderingssystemet övertolkar kraftigt slutsatserna i ENQAs rapport. ENQA är kritiska mot vissa punkter, och det kanske man kan diskutera. Men det är ingen kritik mot att man utvärderar resultat. Just den inriktningen tog man även beslut på under ett ministermöte i Bolognaprocessen häromdan, och ENQA är ju en del av Bolognaprocessen.
En annan sak som ENQA riktade kritik mot var att HSV inte var tillräckligt fri från politisk styrning, att självständigheten inte är tillräckligt säkerställd.
– Men, om jag skulle besluta att vi skulle gå in och utvärdera pedagogiken, då skulle det bli ännu mer politisk styrning.
Så det är en icke-kritik alltså?
– Ja, men slutsatsen av kritiken kan inte bli att det ska bli ännu mer politisk styrning och att vi sk utvärdera mer än resultaten. Jag är säker på att vi gjort rätt, och huvuddelen av Västeuropa är med stormsteg på väg mot samma håll som Sverige.
Men kritiken handlar ju också om att systemet är politiskt.
– Till sist så är det så att Sverige är en demokrati, och till sist är det då staten som sätter upp examensmål för utbildningar och vi utvärderar om man når dem eller inte. Hur man gör för att nå dit, det tycker jag lärosätena får bestämma själva. Den modell som de här tog fram ville att jag skulle bestämma att myndigheter skulle gå in och påverka pedagogiken, och det hade varit felaktig styrning av lärosätenas frihet tycker jag.
