Det är examenstider. Maria Rosén plockar fram champagnen och blickar tillbaka på den där dagen för sju år sedan då livets stig plötsligt låg för hennes fötter.
Rapsen har slagit ut, Valborgs brända korvar är uppätna och luften bär med sig en doft av blommor och pollen. Det är försommar i Lund. Snart är det dags att packa en väska och ta tåget tillbaka hem till föräldrarna. Och samtidigt är det dags för en helt ny årgång att rusa ut på trappan, med vit klänning eller svart kostym, lyckligt viftande med studentmössan.
I år är det sju år sedan jag var nybakad student och stod på ett lastbilsflak och vrålade att jag hade tagit studenten. Jag minns pirret i magen kvällen före, och de perfekt strukna vita kläderna som låg och väntade med studentmössan bredvid. Jag minns champagneruset, mammas stolta tårar och pappas stolta leende vid trappan, och alla varma kramar jag fick av alla gäster som var där bara för min skull.
Jag minns också hur jag vaknade dagen efter och insåg att nu var det ju aldrig någonsin mer någon som kunde bestämma riktningen på min livsstig. Och att det kändes läskigt.
För hur tråkigt det än var att sitta på gymnasiet och gå igenom irrelevanta Pythagoras sats och latinets dativform, så fanns det en trygghet i mossiga lärare och långa korridorer kantade med fula skåp. Där inne kunde jag spelets regler, jag visste vad som förväntades av mig och hur man vann high score.
Om den andra sidan, vuxenvärlden, visste jag ingenting. Det var med trevande och ganska rädda steg som jag började min vandring på det nya livets stig. En vandring som, i takt med att jag fick nya erfarenheter, blev alltmer självsäkrare allteftersom jag passerade mitt livs första jobb, Barcelonaboende och lundastudentliv. Men allteftersom nya upplevelser trillade in på erfarenhetskontot och jag blev mer van att orientera mig i den värld som mitt tonårsjag kallade vuxenvärlden, blev stegen mer och mer självsäkra. Och så sakteliga började jag finna mitt mål.
I år är det en ny kull tjejer och killar som kommer att viftar med mössan på det björkrisklädda lastbilsflaket, och tar första steget ut på en ny vandring. Samtidigt tar jag ett glas champagne med jordgubbar för att fira mina första sju år i livet efter studenten. För att fira att den ljusnande framtid nu är min.
