Snart fylls stadens gator och torg av komiker på Lunds årliga humorfestival. Många av dem är uppvuxna här och andra har glidit in på banan genom studentlivet. Men vad är det som gör att vi pratar om lundahumor? Och vad menar vi egentligen när vi säger det? Tre komiker, tre muggar kaffe och en halvbekväm soffa är vad som behövs för att undersöka saken lite närmare.
Trots att vi koncentrerar oss på komiker ifrån Lund hittar vi en salig blandning bakgrunder: en lärare, en arkitekt och en framtida retoriker. Bakom yrkestitlarna döljer sig Hanna Ekstrand, Fredrik ”Fritte” Fritzson och Ludvig ”Ludde” Samuelsson. Det är inte långsökt att tro att tre lundakomiker skulle kunna kartlägga lundahumorn. Ett begrepp som snart visar sig ha fler sidor än ett mynt.
Vad tänker ni på när ni hör begreppet lundahumor?
Fritte Fritzson: Jag tänker på det som ni gör (pekar på Hanna), musikalisk humor. Lund har ju alltid haft den typen av humor eftersom spextraditionen varit så stark.
Det är just musikalisk humor som gruppen Fåfäng, som Hanna är en del av, underhåller publiken med (reds anm).
Ludde Samuelsson: Jag tänkte på en grej när jag såg OS-invigningen. Då satt Rowan Atkinson med en keyboard och skulle snyta sig. Utan att säga något gör han det helt fantastiskt. Minimalistisk mimik, det är något jag inte har sett så mycket av i Lund.
Hanna Ekstrand: Lundahumorn har inte så många slag under bältet. Eller det kan det ju vara, men det är ingen buskishumor.
Fritte Fritzson: För länge sedan var det mycket lättare att säga vad det var. Allting som handlade om lundahumor var ju lundaspexarna. Det som har kommit fram de senaste åren i Lund är så mycket mer diversifierat. Varan-teatern har väl kanske pluggat i Lund, men det är inte det att de har gått på universitetet som har format deras humor.
Hanna Ekstrand: Vissa tänker att lundahumorn är spexvärlden, men dit kommer ju folk från hela Sverige. Den blir ju till av alla som möts här, utan att det är någon skolning.
Fritte Fritzson: Det fanns ett radioprogram som hette Hej Domstol som gick i mitten av 00-talet. Grejen med det programmet var att de inte pluggade särskilt mycket i Lund och Kalle, en av medlemmarna, trivdes aldrig i Lund. Men så gjorde de det här radioprogrammet och det blev betraktat som väldigt studentikost. De tycker inte att det de gör är lundahumor.
Vad var det de gjorde som orsakade stämpeln?
Fritte Fritzson: De hade skånskan och att de ville göra humor om smalare grejer. De skojade inte om Britney Spears.
Ludde Samuelsson: Där tror jag att man kan hitta någon form av knytpunkt till lundahumor. Att referensramarna, själva spelplanen ,kan vara väldigt smal. Den är så pass smal att alla i publiken förstår, men inte så många utanför det. Det är väldigt internt. Nästan som en tävling att man ska skriva så smalt manus som möjligt. Om nio av hundra förstår skämtet är det jättebra. Man måste vara lite utbildad och intelligent.
Fritte Fritzson: Var inte det mer förr? Om jag går och kollar på spex idag känns det inte så jävla smart.
Men utifrån ses det som ganska akademiskt?
Hanna Ekstrand: Jag tror inte att det är så akademiskt som folk tror.
Fritte Fritzson: Det är ju väldigt traditionsbundet, karnevalerna har ju alltid sett typ likadana ut.
Hanna Ekstrand: Karnevalsshowen är ny.
Fritte Fritzson: Ja, det var också lite intressant. För då kom diskussionen upp återigen: varför finns det en grej i karnevalen som bara killar är med i? Det säger något om traditionsbundenheten i Lund: Viljan att karnevalsspexet bara skulle ha killar på scen var så stark att man hellre startade ett helt nytt spex för tjejer än att låta dem vara med.
Finns det någon baksida av lundahumorn?
Fritte Fritzson: Universitetsvärlden är väldigt exkluderande och då blir humorvärlden också det. Jag har läst flera artiklar om lundastudenter, speciellt med utomeuropeisk bakgrund, som inte känner sig hemma i den miljön.
Vilka är det som inte uppskattar lundahumorn?
Fritte Fritzson: Det finns ju alltid folk som sätter sig emot, antingen för att man är med i Smålands eller bara allmänt för att man tycker att studentikost är töntigt. De som kritiserar lundahumorn kan jag ge rätt till hälften. Jag tycker att lundahumorn kan vara ganska stiff och bakåtsträvande i sina sämsta stunder. Men till hälften är det också så att vissa människor bara inte vill ha roligt.
Hur tror ni att lundahumorn kommer att se ut i framtiden?
Hanna Ekstrand: Den kommer inte att se likadan ut, utan den förändras hela tiden. Jag vet inte vilket håll det kommer gå åt, men det kommer definitvt att ändras.
Ludde Samuelsson: Jag tror och hoppas, om man tar spexet som exempel, att man kan få en bredare publik och en mer öppen framtoning.
