När är man egentligen hemma? Efter en sommar i gamla gemenskaper kan utbytbarheten i studentlivet bli smärtsamt tydlig. Virve Ivarsson har tröttnat på glättigheten och ordinerar pyjamaspartyn som botemedel.
Efter att ha spenderat sommaren hemma och vant mig vid familjemiddagar, diskmaskin och katter som kommer och möter i dörren är det få stunder som känns så ensamma som den då jag vrider om nyckeln och plötsligt är ”hemma” i mitt korridorsrum igen.
Här finns ett eget rum i en underbar liten stad full av människor och utbildningar jag älskar. Och visst är det skönt att få komma igång, städa upp och göra sig startklar inför en ny termin. Ändå kan jag inte låta bli att, såhär efter tre terminer, känna mig lite skeptisk.
För även om det är mycket som är fantastiskt med studentlivet (till exempel billig brunch!) så präglas det också i så hög grad utav utbytbarhet. Och det gäller inte bara vilka som bor i din korridor eller bossar på din nation, kår eller studenttidning. I den här staden där det finns 30 000 studenter behöver du inte anstränga dig för att hitta människor att umgås med – vilket kan leda till att de relationer som faktiskt kräver ansträngning väljs bort.
Och jag vet inte, det är kanske bara jag. Men jag är så trött på de där relationerna som bara går ut på att vara glad och till minsta möjliga belastning. Den ryska balettdansören Mikhaïl Barychnikov sa i en intervju att ”Ni i väst lägger så mycket pengar på att gå till psykologer – hemma åker vi bara hem till en kompis när vi mår dåligt och stannar där tills det blir bättre” och jag kan inte låta bli att önska att det fungerade mer så även här.
Att det där behovet av personal space, tidseffektivitet och av att visa att man minsann klarar sig själv oftare kunde få stå tillbaka till förmån för pyjamasparty med en kompis.
För Lund är också en stad där alla konstant är på väg. När någon flyttar vet man aldrig vad som kommer hända – och i många fall inte hur man ska kunna upprätthålla bekantskapen utan den där tisdagsölen/fotbollen/studiegruppen. Även om det gäller någon som man tycker mycket om.
Därför tycker jag om att vara hemma. Där är man del av ett mer långtgående projekt som dessutom tillåter att man är precis hur tråkig och ful som helst. Men allra helst är jag ju ändå här. Jag bara önskar att vi kunde hitta ett sätt att vara lite mer på riktigt mot varandra.
