Henrik Jonsson ser äldre forskare smörja kråset med skattepengar efter spetsforskningspengens införsel.
På DN-debatt (30/8) spoilar Jan Björklund delar av höstens forskningsproposition och avslöjar att man kommer satsa på elitforskare. Ett i mångt och mycket olyckligt grepp.
Dagens forskningsparadigm bygger på att det finns en mångfald av forskare som från olika perspektiv tillåts stöta och blöta frågor. Genomföra nya experiment eller upprepa gamla, omvärdera dess betydelse och tänka i nya banor.
Mycket stort inflytande över denna princip har en av liberalernas gullegrisar, Karl Popper, haft. En annan, Friedrich Hayek, idiotförklarar nästan all form av samhällsplanering genom att hänvisa till utvecklingens beroende av att olika idéer hela tiden ställs mot varann för att eventuella vanföreställningar snabbt ska skjutas ner. Dessa båda herrar torde rotera i sina gravar med en hastighet som får jitterbugg att framstå som sävligt varje gång Jan Björklund öppnar munnen.
Björklund intar en närmast positivistisk hållning. Tanken att om man bara jobbar tillräckligt hårt så uppenbarar sig sanningen. Bara man gräver tillräckligt djupt kommer spaden slå i en skattkista. Utan att inse behovet av andra oberoende skattletare, som kan påpeka att den förstnämnde hela tiden stått och grävt i en dynghög.
Det går inte att producera användbara forskningsresultat på kommando. Vilket Björklund också erkänner i artikeln, men ändå konstigt nog håller fast vid samma märkliga linje. Han konstaterar även att det inte finns någon konkurrens mellan bredd och spets. För att i nästa andetag komma fram till att det ska ”omfördelas efter kvalitet”. Vidare motiverar han ”spetssatsningen” med att man tidigare satsat brett. Det låter som om breddsatsningarna var ett nödvändigt ont. Lätt är att föreställa sig en fyraårig Janne som minsann har ätit upp spenaten och därmed förtjänat sin efterlängtade efterrätt.
Hur definierar man då en elitforskare? Antal publikationer? Antagligen. För det är en nästintill intetsägande kvantitet som passar väl in i regeringens kvantifieringsiver. Det är nämligen inte speciellt svårt för en senior professor att få med sin kråka på en publikation om hen vill detta. Därefter kan vederbörande sola sig i glansen av andras arbete och smörja kråset med konferensmat och skattepengar.
