Jag känner mig rätt nere dessa dagar, och inte bara pga Skånetrafikens översitter-personal, utan för några av våra inhumana, omänskliga lagar. Eftersom jag bor och rör mig kring Möllan, har man naturligt massor med kontakt med människor världen över. Inte alltid nära kontakt, men mångsidighet och olika kulturer blir en naturlig miljö som man inte direkt reflekterar över. Fungerar bra för det mesta, ibland mindre bra med definitivt inte sämre än mellan olika svenska grupper, ta bara olika fotbollsgrupperingar.
Det finns en person jag har lite djupare kontakt med än med andra, det är en 17-årig afghansk pojke som en i umgängeskretsen håller gömd. Det är en fantastisk person, han flydde helt ensam från sitt hemland som 12-åring, han har råkat ut för saker vi bara kan drömma om och känt en större rädsla och ensamhet än av de flesta av oss någonsin kommer att göra. Ändå skrattar han jämt, fast han ofta blöder näsblod, har fått grått hår och ibland sån huvudvärk att han inte kan ta sig till skolan. Han stör ingen, lagar sin egen mat, städar efter sig och passar min 2-åriga son som älskar honom.Vår vän talar Dari med Albert, som svarar på sitt barnspråk. Albert ligger och kryper över hela M som bara skrattar och sjunger sina sånger. Han är alltså 17 år, hur många 17-åringar i Sverige tar ett sådant ansvar? Han vill inte dricka och röka, fast han gör det ibland ändå för att dämpa sin ångest, han kan inte med att döda flugorna på landet och han blir dödsgenerad av att se nakna människor på tv. För att vara i hans situation är han ovanligt bra på svenska och tycker om matte. Han gråter när han pratar om sin syster som dött och han längtar efter sin mamma som älskar honom så mycket att hon skickar iväg honom till ett öde hon inte vet något om. Jag vill aldrig skicka iväg Albert, aldrig. Men om risken finns att han blir dödad, då hade jag antagligen varit så desperat att jag också hade skickat iväg honom ensam. Då kanske man kan förstå hur illa situationen är där borta, för mödrar älskar nog sina söner lika mycket var de än kommer ifrån.
Ändå är det ingen som vill ha honom här. Han – en sådan tillgång, är inte önskad någonstans, han lever i ett tomrum, på tomgång, till ingens önskan. Nu var han med sin bästa vän som man kan läsa om här http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15404788.ab och blev tagen efter fotbollsträningen. Tack gode gud att han är under 18 år för då får de inte hålla honom i förvar så han blev släppt – men han har nu fått lämna oss för att gömma sig på hemlig ort tills november då de 18 månader som har gått från hans tidigare avslag tills han får söka uppehåll igen.
Jag förstår att ”alla inte kan komma hit”, men jag har lovat mig själv att aldrig någonsin läsa på Aftonbladets debattforum igen för att det får mig att må illa. Och skämmas över våra ”rationella” enformiga samhällsmedborgare i Sverige. Jag orkar inte ens gå in på var där står – jag undrar bara; Vi som har hört och ser vad som händer, vad ska vi göra av alla våra känslor egentligen? Vad gör man när ens vänner skickas till helvetet? Jag är liksom inte van vid att det är så det fungerar i Sverige.
