På Svalbard fungerar vissa saker inte riktigt som det gör i den övriga civiliserade världen. Bland det första vi fick lära oss var att på Svalbard använder man inte säkerhetsbälten när man åker bil. Ingen förklaring, inga frågor, så är det bara. Inte heller låser man sin dörr. Detta på grund av att om en isbjörn skulle dyka upp inne i samhället så ska man snabbt kunna söka skydd. Inget konstigt med det.
Med undantag av det lilla ”köpcentret” som finns i Longyearbyen och ett par anrättningar av skitigare modell hör det till kutym att man tar av sig skorna och helt sonika tassar runt i strumplästen inomhus. Väldigt hemtrevligt och man får bra övning i kängknytande.
Vapen och alkohol är de två viktigaste saker som finns här. Vi har nog inte haft en konversation med en människa så här långt utan att bli tillfrågade om vi har ett gevär eller om vi vet att som turister får vi köpa så mycket alkohol vi orkar bära. Skattefritt dessutom!
En annan intressant sak är att det inte finns några områden eller gränser till var man får gå eller inte gå. Inte på grund av isbjörnsrisken åtminstone. Allt sker under eget ansvar och man rekommenderas att bära vapen när man går utanför bebyggelsen. Vår plan är såklart att vi ska bestiga ett berg eller två nu när vi ändå är här. Men än så länge har vi bara en signalpistol till vårt förfogande, vilket vi inte direkt fäller en isbjörn med. Men förhoppningsvis skrämmer iväg den. Förutsatt att vi inte skjuter varningsskottet för långt så det hamnar bakom björnen. Då har vi helt plötsligt förvärrat situationen i kvadrat. Men med lite flyt i pappersexcersisen bör vi ha en bössa av björndräparmodell om ett par veckor. Man behöver nämligen ingen vapenlicens, ett utdrag ur polisregistret och lite väntetid så kan man traska in i närmsta sportbutik och hyra sig ett gevär.
