Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet rådde en febril aktivitet i området kring Svalbard. Det var nämligen härifrån som de flesta expeditioner utgick ifrån som hade som mål att vara först att nå den geografiska nordpolen. Anledningen till att just Svalbard ansågs vara en bra utgångspunkt var helt enkelt att det är det landområde som ligger längst norrut och fortfarande är lätttillgängligt sjövägen. Därifrån är det en sträcka på cirka 100 mil rakt norrut med flytande packis i ett ständigt förändrande landskap innan man till slut når fram till den punkten på den 90:e breddgraden som är nordpolen. Mitt i Norra ishavet utan ett land i sikte.
Än i dag så är det inte helt klarlagt vem som faktiskt var först. Man vet att Nansen misslyckades med båten ’Fram’ 1895 och att svenska ingenjör S.A. Andrée och hans manskap gick ett tragiskt öde till mötes när han försökte nå polen med hjälp av en vätgasballong år 1897.
Amerikanen Frederick Cook påstår att han nådde nordpolen 1908, men då han saknade vetenskapliga bevis för detta, plus att han tidigare blivit påkommen med att ljuga om en bestigning av Mount McKinley, så var det föga som trodde honom. En annan amerikan vid namn Peary menar att han var den förste att nå hela vägen fram till nordpolen år 1909, men även detta anses av många som inte helt trovärdigt. Speciellt inte efter att den brittiske äventyraren Tom Avery försökt återskapa Pearys expedition men med modern utrustning och lyckades slå Pearys tid med enbart fyra timmar.
Norske nationalhjälten Amundsen och italienaren Nobile gjorde båda varsin luftskeppsexpedition över nordpolen 1926 respektive 1928.
De första som man med säkerhet vet har satt sin fot på den nordligaste av alla punkter var en grupp sovjetiska äventyrare ledda av Alexander Kuznetsov, som 1948 lyckades landa med ett flygplan på ett isflak och sedan gick till fots sista biten.
(Bilden föreställer Jansson’s karta över den arktiska regionen från 1644)
