Jag har varit usel på att uppdatera i bloggen. Det får man inte vara, då läser ingen eller så blir folk sura över att man tar en massa plats utan att säga någonting. Jag är tvärtom, tycker det är skitjobbigt med folk som tar en massa plats och bara pratar utan att ta ansvar. Men det är ett annat ämne som jag får utveckla en annan dag.
Det här inlägget ska nämligen bara bli ett allmänt klagande, jag går med håven så att säga. Ja inte för att ni kan göra så mycket men i alla fall, så här ser mitt liv ut just nu: I onsdags förra veckan satt jag på sjukhus med min farmor som är 94 år gammal och har brutit höften. Detta har gjort att hon har blivit förvirrad och ledsen och hon är jättearg på sköterskorna och alla som jobbar där. Och lite arg på oss då hon undrar varför vi ”gör så här mot henne”. Ja, vad ska man göra? Man får vara där så mycket det går. När jag suttit där i två timmar och försökt peppa, komma med glada tillrop, hålla handen, proppa i lurar i öronen på henne så hon kan lyssna på favoritmusik och försöker prata en massa gamla minnen så ringer de från dagis. Albert har ”feber” (37,8, inte feber men men). Okej, jag får lämna farmor åt sitt öde, hämta honom, gå till en av restaurangerna jag jobbar åt och hämta papper och så får jag då också veta att 8 månaders bokföring ska lämnas in IDAG (alltså nu, måndag), rättat och färdigt, OCH jag ska dessutom läsa 70 sidor om diverse handlingstypologier på sociologin.
Ibland kommer allt på en och samma gång (t . ex känslorna), och nu har det varit en sådan period. Men ta i trä, än så länge har det gått bra. Man får bara gör sig osynlig för omvärlden och prioritera, och fokusera. Ledord. PRIORITERA. F O K U S E R A. På tal om det har jag inte tid med detta längre, hej med er!
