I dag satt jag och min kära vän Bello på restaurang Grand (för övrigt Malmös trevligaste lunchrestaurang om jag får lov att göra lite reklam här) och diskuterade ditten och datten. Av olika anledningar kom vi in på det här med generationsskillnader, och att det faktiskt finns en ganska stor skillnad mellan oss 70-talister och 90-talisterna. Jag har fått för mig att 90-talisterna hea tiden ska vara så himla SNÄLLA mot varandra, man får aldrig säga något ”dumt” och allt ska vara så okej och alla är så bra och duktiga hela tiden. Detta baserar jag då på att ha tittat på Idol-uttagningarna under några år, när folk som sjunger helt uselt blir helt kränkta och rosenrasande när juryn säger att de är kassa. Så får man ju inte säga. Man ska vara snälla mot varanda. Och det är ju fint och så, men när inte ALLA kan bli stjärnor liksom? Eller de där ungdomarna som är helt bortskämda på SVT-s program, varför GÖR föräldrarna så? Curlar ihjäl sina ungar så att ingen står ut med dem. Eller ja, deras snälla kompisar kanske gör det förstås. Så är ju inte VI, vi kan vara rätt hårda men vi tar väldigt mycket ansvar också, vi 70-talister.
Samtidigt, mina klasskamrater, som är typ de enda 80- och 90-talisterna jag känner till egentligen förutom ett fåtal andra IRL-exemplar, de är ju hur vettiga som helst. Otroligt smarta och vältaliga. Samtidigt råkade jag snappa upp en konversation mellan två ungdomar jag cyklade förbi i Folkets Park idag. Den ena säger, på riktigt: ”Är det vår som kommer nu eller?”. Den andra (tackolov) ”Nej, nu kommer hösten, våren kommer innan sommaren”. Jag var tvungen att vända mig om för att kolla om han som frågade var förståndshandikappad (ok PI här nu men det måste man få vara ibland) men det verkade inte så.
Vid min ålder hade jag i princip kunnat vara farmor så jag skäms inte över att säga att jag förstår mig inte på de unga idag. Är de genier eller helt väck? Eller som 20-åringar alltid varit innerst inne?
