Nedskärningar på 600 000 kronor lägger snaror runt de små kultursammanhangens halsar. Lunds kommuns prioriteringar är ett ställningstagande för en syn på kulturen som en sysselsättning för de få, skriver Philip Stålhandske.
Ordkonst, Radio AF, Lunds studentteater, Lundaspexarna och Galleri Pictura. Så gott som varje studentförening riskerar att drabbas när kommunbidragen till studieförbunden nu skärs ner. Studieförbunden, som generellt uttryckt delar ut bidrag till grupper som sysslar med folkbildning, finansierar i olika utsträckning så gott som varje aktiv studentförening. Av de 900 000 kronor Lunds kommuns kulturbudget har skurits ned med det senaste året har 600 000 tagits från bidraget till studieförbunden – tolv procent av förbundens budget. Och enligt Katarina Scott, ekonom på Lunds kommun, kan fler nedskärningar vara att vänta.
Men frågan har egentligen fler dimensioner än hur stora summorna är. Det är i allmänhet inte lätt att hitta pengar till kultur. Efter nedskärningarna blir det nu mycket svårare, särskilt för amatörkulturen. Så gott som ingen privat aktör är intresserad av att sponsra något som inte genererar resultat. För kören, syjuntan eller spexet, där skapandet och det sociala är en stor del av syftet, finns det få som är villiga att bidra med pengar när det saknas material eller lärarkompetens.
När så stora nedskärningar görs i kulturbudgeten följer naturligtvis prioriteringar. Frågan är vilken sorts kultur det då satsas på. En kultur som de flesta endast konsumerar, där ett fåtal skapar kvalitativ konst som är till för resten av oss att ta till oss? Eller fyller själva skapandet av konst ett syfte i sig, även när kvaliteten på det som produceras inte alltid är den bästa? Frågan om var pengarna ska läggas är i grunden en fråga om vad kultur ska vara.
Under 2000-talet har stora summor investerats i att bygga arenor runt om i landet, bland annat i Helsingborg, Jönköping och Stockholm. Tanken har ofta varit att dessa arenor ska ”sätta staden på kartan” och stimulera kulturutbudet på orten genom att ge möjlighet till mer kultur. Musiken som framförs på dessa arenor spelas naturligtvis inte upp av fler musiker, men den spelas inför en större publik. Det är så att säga en mer produktiv version av konst, där fler kan underhållas och där kvaliteten, i vid bemärkelse, står i fokus. Det är möjligt att det är en investering för orten och ett sätt att öka intresset för kultur, men är det verkligen det enda sättet?
Som exempel kan tas Köpenhamn. Där påbörjade man år 2001 bygget av ett nytt operahus, som när det öppnade 2005 hade kostat danska staten över tre miljarder svenska kronor. Journalisten Tor Lindstrand räknade från 2008 ut att samma summa hade kunnat ge 1 750 mindre scener runt om i Danmark. Visserligen fick Köpenhamn ett ojämförligt landmärke med världens dyraste operahus, men var det värt det?
Johan Norberg skriver i Sydsvenskan 8/1 2011, i ett återgivande av tänkaren Rasmus Fleischers teorier, att ”politikerna satsar helst skattemedel på väldiga arenor, storslagna konsthallar eller spektakulära operahus. ’Hundra små rum gör sig sämre på en Powerpoint-presentation än ett gigantiskt skrytbygge’, som Fleischer konstaterar. Denna arenapolitik sker på bekostnad av de små och medelstora rummen där morgondagens kultur skulle kunna födas.”
Lunds kommun bygger inga operahus, men var pengarna ska läggas är grundat i samma frågeställning. Den minskade budgeten tvingar fram ett vägval mellan den ”högkvalitativa” proffskulturen och en mer amatörbaserad kultur, där syftet kanske snarare är mötet mellan människor än hög kvalitet på det som produceras.
Genom att ta huvuddelen av sina nedskärningar från studieförbunden har Lunds kommun gjort ett vägval i frågan, medvetet eller ej. Sensus, ett av studieförbunden i Lund, jämför de fem miljoner Lunds kommun gav till studieförbunden under 2011 med de tre och en halv miljon som satsades på kulturaktiviteter under sommaren. Samtidigt arrangerade studieförbunden 7 741 arrangemang, medan Sommarlund endast arrangerade 280.
Studieförbunden kostade alltså 646 kronor per arrangemang, gentemot 12 500 kronor per arrangemang för Sommarlund, om man får tror Sensus.
Samtidigt ska man inte utesluta att Sommarlunds arrangemang kanske levererar mer än studieförbundens studiecirklar. I alla fall om man med ”leverera” avser att producera framträdanden av hög kvalitet som kan avnjutas av en publik. Mötet mellan människor sker då mellan en publik och en scen, snarare än mellan utövarna av kulturen. Fler blir delaktiga i ett möte och kvaliteten på framträdandet har potential att bli högre, men på bekostnad av de många små sammankomsterna.
Det är naturligtvis en förenklad bild. Ingenting utesluter att de här två aktiviteterna glider in i och underbygger varandra. Spexarna övar ju trots allt för att framföra ett spex och även amatörkörer gillar att uppträda inför publik. Skillnaden ligger i var man väljer att satsa pengarna: på att främja mötet och repetitionen eller på att främja framförandet och publiken. Repetitioner leder till framföranden, framföranden kräver repetition, men en av dessa kan vara avhängig den andra. Vad man lägger pengar på skapar ett fokus, vilket är viktigt att vara medveten om.
Text: Philip Stålhandske
