Bollywoods dansfilmer och taffliga actionscener är en inte helt ovanlig bild av indisk film. Men i landet finns en uppsjö av experimentella regissörer som arbetar med låg budget och annorlunda teman. Sverigeaktuella Shalini Usha Nair är en av dem.
Din film Akam har sin Sverigepremiär på filmfestivalen. Kan du säga något om den?
– Det är en psykologisk thriller, om en man som börjar tro att hans fru är en yakshi – en mytologisk varelse i kvinnoform, som suger i sig mäns blod, likt en vampyr.
Akam är en lågbudgetfilm med vampyrtema, vilket verkar mycket annorlunda från de typiska indiska filmerna vi känner till i Sverige. Är det mer vanligt med den här typen av filmer i Indien i dag?
– Filmindustrin i Kerala, där jag kommer ifrån, går igenom en stor förändring just nu. Det har kommit många independentfilmer med udda teman de senaste åren. Det är som om filmindustrin går igenom en renässans. Och det här gäller hela Indien, det kommer många experimentella filmer. Och anledningarna är komplicerade. Globaliseringen, privatiseringen av tv-kanaler och att produktionsbolag är rädda för att investera stora pengar i filmer som de inte kan tjäna igen. Men allting sker inte samtidigt. I Hindifilmer började detta hända för några år sedan, men det har precis startat i den malayamska filmndustrin.
Malayalams filmindustri kallas ofta Mollywood. Hur stor är den filmindustrin I jämförelse med Bollywood?
– Jag vet inte det de exakta siffrorna, men endast runt en av fyra indiska filmer är från Bollywood, vilka görs på Hindi. Resten av de indiska filmerna är regionala. Kerala ligger i södra Indien, och där gör vi malayamska filmer. Jag gillar inte termerna Bollywood och Mollywood, jag tycker bara att det är förvanskningar på Hollywood.
Vilka är dina influenser som filmskapare?
– Jag är en ivrig konsument och konst i all dess form. Jag tycker om att titta på film, läsa böcker, gå på museum och titta på modern konst. Min estetik är säkert formad av andra regissörer, men det finns för många för att jag ska nämna någon särskild. Det finns få filmer som jag rätt ut hatar.
Så det finns inga specifika regissörer eller filmer?
– Nej, jag skulle inte vilja plocka ut några särskilda. Jag kan säga en i dag, men i morgon är det en annan. Men jag är väldigt glad över att vara här samtidigt som George A. Romero. Jag älskar hans film Martin. Det känns surrealistiskt att vara här och äta middag med honom.
Du har pluggat på filmskolan i Prag. Hur hamnade du där?
– Jag jobbade i Mumbai och ville verkligen läsa vid en filmskola. Men i Indien var det en fyraårig utbildning. Men jag fick Prague Film School rekommenderad, och de hade en kurs på ett år. Det var i ett skede i mitt liv där jag ville åka någonstans jag inte hade varit förr.
Till Akam valde du en annorlunda teknik för filmen. Att använda synkljud?
– I en lågbudgetfilm är det verkligen en dödskyss, då Indien är ett land med mycket ljud. I Indien har vi en historia av att dubba, så folk är inte vana vid disciplinen som krävs för att göra sådana filmer. Därför var det alltid någon telefon som ringde och ljud från byggarbetsplatser eller tempel. Beslutet att använda synkljud var kanske det mest utmanande, men också någon som jag blev nöjd med. Det formade filmen.
Du är troligen trött på den här frågan, men som kvinna…
– …får jag fylla i? ”Hur är det att vara en kvinnlig regissör?”.
Jag tänkte snarare på om det är svårare att vara kvinnlig regissör i Indien, jämfört med i Europa?
– Det tror jag inte alls. Jag har pratad med kvinnliga regissörer i Europa om det här och det verkar som om vi alla har samma typ av problem, vilket inte är könsrelaterat. Det är relaterat till yrket. Jag vet inte om jag är ett undantagsfall, men jag har aldrig haft några könsrelaterade problem. Men i efterhand får jag alltid den här frågan från journalister. Kanske beror det mer på hur media uppfattar filmer av kvinnor. Jag är säker på att det har varit ett stort problem, och att det finns platser där det är ett problem, så även i Indien. Kanske kommer jag att möta det. Men med den här filmen har jag inte haft något. Med detta sagt så är jag feminist, det står nog klart även i min film. Men som kvinna har jag inte haft större problem än mina manliga vänner, som fortfarande kämpar med sina projekt.
Vad ska du göra i Sverige annars?
– Vi har sett universitetet här och ska vidare till Malmö. Sverige är verkligen vackert. Men jag är verkligen chockad över antalet frisörsalonger. Det finns verkligen galet många, det är sjukt!
Jag tror att det är en gata i Lund där de flesta salonger råkar finnas, kanske var det den?
– Så måste det vara. Vi bor på Concordia och var tredje affär verkar vara en frisörsalong. Jag började tro att svenskar var besatta av sitt hår.
Vad är dina nästa filmplaner?
– Jag skriver manus till en politisk thriller, och förhoppningsvis kommer det att bli något av det nästa år. Men jag kan inte säga mer om det. Jag får se vad som händer med skrivandet, och därefter får vi se med filmen.
Kommer vi att kunna se den i Sverige?
– Jag hoppas det, men det är svårt att marknadsföra indiska filmer i utlandet. Jag har exempelvis inte de ekonomiska bidragen som krävs, så filmfestivaler som denna är en fantastisk plattform. Folk kan få tag i de stora Bollywoodfilmerna, men de ser inte de andra filmerna. Det är ett problem som måste uppmärksammas. Av filmfestivaler, experter och inköpare. De måste titta närmare på kanalerna de söker igenom. De måste plöja marknaden finare för att få tag i filmskapare som mig.
