Lundagård förlorar sig i serier, krisande humanister och bibliotekariehångel – och dyker då och då upp över ytan med sina bästa tips på hur du klarar landets största bokjippo.
Bokmässan kan vara Sveriges absolut snällaste mässa. Med vissa reservationer, för mina referensramar sträcker sig inte så mycket längre än till några armbågstäta arbetsmarknadsdagar i Lund, där varje leende är ett försäljningsförsök.
Det kan bero på att det är torsdag. Denna bokmässans första dag är branschfolkets egen. Det betyder att en mycket stor andel av bokmässans besökare består av bibliotekarier. Vänligt tassar de runt i sina mörka tunikor och ljuddämpade skor. Plockar åt sig en broschyr om läsglädje på lågstadiet. Applåderar artigt åt ett samtal om humanioras framtid (den ser mörk ut, precis som förr). För ett lågmält samtal med Martin Schibbye i Filters monter.
Det är först imorgon, när allmänheten släpps in, som kaoset bryter ut. Ändå är bokmässan redan nu ett virrvarr av frågetecken. Som: Varför tjatas det så om humanioras kris, är inte det lite poängen med humaniora? Varför är maten så dyr, trots att alla vet att kulturarbetare har en snittinkomst strax under ett studiemedel? Kan man verkligen tala om ett litterärt Norden? Och: vilka hånglar mest, bibliotekarier eller kulturskribenter?
Det kommer vi att skriva om. Och om serier, sverigedemokrater och vem som granskar granskarna. Häng med – djupt andetag – nu dyker vi!
