En fin grej med bokmässan är dock detta: att man kan komma ut från ett seminarium, in i en halvtom korridor – och plötsligt stå öga mot öga med Tomas Tranströmer. Det var så konstigt för det var inte så många andra där, hans fru och lite personal som kollade brickor. Och så står man plöstligt där och har ögonkontakt och ler med Tranströmer och får påminna sig själv om att nej, jag känner inte den här människan. Jag blev i alla fall löjligt glad. Så ett råd till alla mässbesökare: Rör er bort från båsen och ut i korridorerna. Det är där det verkligt magiska händer.
