En av de allra största inom polarforskandet är norske Fridtjof Nansen. Han påbörjade sin karriär med att skida över Grönland 1882. Han var då 26 år gammal och hade för avsikt att undersöka om Grönlands hela norra del var täckt av is. Efter en närmast katastrofal start där man spenderade ett antal dagar flytandes på ett isflak och närmare två veckor i roddbåt innan man till slut nådde Grönlands kust och kunde påbörja den verkliga expeditionen. Efter en och en halv månad hade man lyckats nå den västra kusten och den första dokumenterade korsningen av Grönland var därmed ett faktum. Då den sista båten för vintern hade lämnat ön så blev man tvungen att övervintra i väntan på våren. Den tiden använde Nansen till att lära sig om kajaker, rodd och överlevnad i extrema väderförhållanden. Vilket han skulle ha nytta av senare i livet.
1893 påbörjade Nansen sin andra expedition. Den här gången med syftet att vara första man på nordpolen. Planen var att med det specialbyggda fartyget ’Fram’ segla så långt norrut det gick innan man frös fast i isflaken. Därefter skulle man driva med polarisen upp över nordpolen. Detta skull enligt planen ta tre år.
Efter två övervintringar i norra ishavet insåg Nansen att man hade räknat fel och man således inte skulle nå nordpolen. Tillsammans med sin trogne vapendragare Hjalmar Johansen lämnade han då skeppet med syftet att istället skida de resterande 60 milen. Detta trots att temperaturen på avresedagen var fyrtio minusgrader. Man nådde så långt som 86° 04′ grader nord, vilket var så långt norrut någon människa färdats dittills. Men då den arktiska vintern var på intåg fanns det inget alternativ än att vända om och erkänna sig besegrad. De två polarfararna nådde Frans Josef land innan vinden och kylan slog till på allvar och man blev tvungen att spendera vinter i en egenbyggd hydda av sten och is, klädd med valrosskinn.
Vid ett par tillfällen höll epeditionen sluta i katastrof. Exempelvis när Johansen blev attackerad av en isbjörn och fick nästan sätta livet till innan Nansen fick tag på sitt gevär och lyckades fälla besten. Vid ett tillfälle togs deras egenhändigt byggda kajaker av vinden och flöt iväg vind för våg innan Nansen kastade av sig kläderna och dök ner i det iskalla vattnet och lyckades bärga de båda livsnödvändiga kajakerna. När man till slut tog sig tillbaka till Norge hyllades man som hjältar i hela västvärlden.
Ett antal år senare gjorde Nansen sin sista expedition då han skidade genom Sibirien innan han lade sin polarforskarkarriär på hyllan och ägnade sig åt politik och humanitär hjälp. Bland annat genom att efter första världskriget organisera nödhjälp för de miljontals ryssar som led av hungersnöd efter krigets fasor. För detta arbete tilldelades han Nobels fredspris 1922.
Innan han drog igång sin polarforskarkarriär hade Nansen hunnit med att skriva en doktorsavhandling med titeln ’The structure and combination of the histological elements of the central nervous system’ som kom att bli ett viktigt bidrag till neurovetenskapen och grunden i förståelsen av hur synapser fungerar. Hans kollega Santiago Ramón y Cajal fick 1906 Nobelpriset för den forskningen som han byggde på Nansen avhandling.
Nansen skrev ett antal böcker om sina erfarenheter under framför allt tiden som polarforskare. Han var god vän med både det norska och engelska kungahuset och hedersdoktor vid flera stora universitet världen över.
Att beskriva allt Fridtjof Nansen åstadkom och vilka utmärkelser han tilldelades under sina 70 år i livet skulle ta mer än en ynka artikel i vårt galleri över arktiska hjältar. Han var en stor man och en nationalsymbol som har lämnat spår över stora delar av Europa och är än idag ihågkommen som en riktigt hjälte i ordets rätta betydelse.
(Titelbilden används under Creative Commons-licensen)
