Svalbard har på många sätt vart rena hälsokuren. Av alla platser på jorden som jag har sovit på så har jag överlag haft ganska så svårt att sova. Jag är krävande på vissa fronter: sömn ska bedrivas i ett mörkt, tyst och framförallt kallt rum. Utanför täcket bör det direkt ogästvänligt kallt, då sover jag som bäst.
Svalbard är kallt, mörk och tyst. Följaktligen sover jag som en klubbad oxe om nätterna. Ofta har jag utan anledning legat i en drömlös koma i upp emot 10 timmar, vilket är helt suveränt. Så var fallet inatt.
Nåja. Över till vad jag faktiskt ska skriva om. Dagens äventyr. Vi lämnade basen vid 11, ganska sent eftersom jag sov så alldeles utmärkt gott inatt. Efter lite velande valde vi att satsa på att ta oss upp på den lilla kullen vi har bakom huset, kallad ”Sockertoppen”.
Vi traskade sydöst från Longyearbyen och började så småningom klättra. ”Sockertoppen”, tänker du nu, ”vilket gulligt namn, berget är nog fyllt av gula nallebjörnar och på toppen finns kanske sockervadd”. Fel fel fel. Sockertoppen är ett fördjävligt jobbigt berg. Att ta sig upp på denna lilla kulle tog över en timma. Givetvis finns inga stigar, utan vi tappra äventyrare fick med fothälsan som insats klättra upp för en hal, brant sluttning fyllda av lösa stenar. Vandring övergick till klättring, vilket med ett stenras flåsande i nacken inte är så värst avkopplande.
Då vi tillsist utmattade snubblade oss över de sista stenarna och var uppe på toppfan hade dagens massiva grötfrukost sedan länge försvunnit ut i systemet för att förse trötta muskler med energi. Uppe på Sockertoppen insåg vi att mer berg fanns att bestiga. Hoppet att få nya utsikter att fota drev på oss, och slutligen befann vi oss uppe på en enorm högplatå. Vi tog sikte på Gruvefjellet, ttn av de berg som går att se från Longyearbyen.
Då dagen är vindstilla och temperaturen strax under nollan är Svalbard väldigt trevligt. Detta var en sådan dag. Med platt mark under Lundhagskängorna gick vandringen lätt. Vi pinnade på i godan ro över platån utan några större incidenter. Efter lite mat och vila nådde vi slutligen Sarkofagen, där även dagens gren i Svalbardspelen gick av stapeln, då vi fann en spade. Den kastades och Daniel vann (går att se i ett skojigt videoklipp längst ner på sidan).
Utsikten från Gruvefjället är något av det bästa jag har vart med om. Landskapet är så otroligt kargt och ogästvänligt. Inte ett träd finns, inte ett spår av vare sig mänsklig påverkan eller djurliv. Svalbard påminner ibland om ett månlandskap, fast med snö. Riktigt spektakulärt är det.
Nedvägen bjöd på lite nervkittlande glaciärvandring och promenad på glashal smältvattenbäck. Vi kom dock hem utan större skador och har tillbringat eftermiddagen med att vara glada över detta. Nu väntar någon form av film och sömn. Imorgon blir det resultatläsning, metodskrivning och källhänvisning. Hoppas på skitväder så inte fjällen börjar dra i oss.
