Det traditionstunga studentlivet är lätt att omfamna vid dess första anblick. Men varför slänger vi det kritiska sinnet åt sidan vid hyllandet av en mörk del av akademins historia, undrar Henrik Jonsson.
“Jag är en ung student på högst trehundra år
och har ett komihåg som pryder jubelfesten
Jag minns Karl den tolfte som om det var igår
och Gustav II vid Lützen, för jag var faktiskt hästen”
Stig Dagerman, 1951
Studenten sägs ju stå för det som ska komma. Den progressiva framtiden som driver utvecklingen mot ett öppnare samhälle. Problemet är att det inte händer i den utsträckning många tror. Gång efter annan har jag sett ynglingar skrida till försvar för strukturer de inte hade en aning om existerade ett halvår tidigare och högtidlighållande som överhuvudtaget inte fyller någon funktion och i många fall rentav i sin ursprungsform är obehagliga.
Dagermans 60 år gamla vers syftar specifikt på det fortsatta högtidlighållandet av Karl XII och Gustav II:s födelsedagar och fallet med dessa båda kungar är måhända inte så aktuellt. Men principen är tidlös och arketypisk, kanske inte så mycket för studenten som sådan utan snarare för människan.
Den nytillkomne studenten vaggas in i en gemenskap redan från första början, kanske så glad och stolt över sin grupptillhörighet att hen lägger sitt kritiska tänkande åt sidan för en stund. Denne vill måhända konservera den behagligt kittlande känslan av det som mötte den dag man trädde in i universitetets gemenskap.
Detta gör studenten utan att reflektera över vad det är man försöker bevara eller om det över huvud taget har bäring på en själv som person utanför det känslomässiga planet.
Visst kan vi fortsätta att berätta historian om Lunds universitets tillkomst i ett krigshärjat gränsland mellan Sverige och Danmark. Nog kan det vara bildande att få påminnelsen om studentmössan som från början var hemmahörande på akademikerns huvud innan den devalverades till en trofé för euforiska 19-åringar på lastbilsflak.
Men vi ska också komma ihåg att berättelsen om akademins första 500 år i Sverige är en fruktansvärd historia. En historia om ett oerhört segregerat och blodigt system. Om en institution reserverad endast för män av samhällets översta klasser, isolerade och skyddade från pöbeln med statens hjälp. Akademin och den fria kunskapen som vi känner den idag byggdes inte på traditioner, utan tvärtom av det faktum att människor började bryta mot dem. Att man reste sig, tog striden och trasade sönder det förtryckarsystem som rådde för att bygga ett nytt. Det är något att tänka på nästa gång du svingar buteljen för döda kungars skull.
