Egentid. Alla behöver det, eller? Mette Mjöberg Tegnander tröttnar på hyckleriet och förespråkar en mer avslappnad inställning till ensamhet.
Det är ett jäkla tjat om ensamtid. Alla behöver det och alla ska framförallt upplysa omgivningen om hur viktigt det är för dem. Nåja, nästan alla i varje fall. Men när den där intressanta filmen äntligen visas på bio, då går vi helst på den med någon annan.
”Kan inte du följa med mig på bio ikväll? Jag vill inte gå själv.”
När ingen har lust att följa med på den där balla konserten, då händer det att vi hellre stannar hemma och kollar på ”Halv åtta hos mig”. När det vankas fest, så finns det oftast en förfest att gå till. Helst av allt ska man möta upp med ett litet gäng och gå tillsammans till förfesten, för att minimera de där stunderna man rör sig ute på egen hand.
Det är lätt att tro att det hela handlar om rädslan för att bli övergiven eller att sakna sitt sällskap.
Men jag tror inte att det är där skon klämmer. Vi är däremot livrädda att någon ska se oss stå själva på en fest eller se oss sitta ensamma i biosalongen. Då kan ju folk börja tro saker å ting. Folk kan få för sig att vi inte har några vänner. Folk kan börja tro att vi är utstötta freaks som ingen vill hänga med. Och få saker tycks skrämma oss så mycket, som vad andra tror och tänker om oss.
Jag tror verkligen att vi alla skulle må bra av lite ensamtid. Bara tanken på all den energi vi lägger dygnet runt på att framställa oss själva som fullkomligt normala och härligt sociala varelser, gör mig utmattad. Om du tvunget måste ha någon att diskutera filmen med så finns det gott om diskussionsforum på nätet där du kan snacka i timmar.
Och nej, det är kanske inte lätt att försöka smälta in på en fest där alla andra är naturvetare och ska prata om senaste tentan (som du inte ens har skrivit). Å andra sidan är alla andra antagligen redan så fullt upptagna med att analysera och studera sig själva, så de lär knappast märka om du råkar står ensam två minuter med din ljumna öl.
Mina tips:
På fredag vill jag gå och se ”Gengångare & Zombies” på Malmö Stadsteater. Hur skulle jag någonsin kunna säga nej till den fantastiska skådespelerskan Ann Petrén och skräckteater? Mer teater åt folket! Skippa att köpa två öl, så kan du få råd med ett teaterbesök.
På söndag vid tolv går jag till Kino och ser filmen ”Laurence Anyways” för andra gången. Varför? För att det är världens vackraste och mest känslosamma transsexuella kärlekshistoria.
Efter biobesöket far jag till Malmö och besöker världens mysigaste matställe, Café Agnez på gamla Väster. Där är det både ekologiskt och vegetariskt med allt ifrån supergoda soppor till smarriga bakelser och kakbuffé. Man vill inte missa det.
