Okej, Resident Evil 6 var det. Jag överlåter försöket till en objektiv dom till IGN.com och dröjer mig kvar vid något långt viktigare.
Spelserien har alltid dragits med fullkomligt värdelös kontrollmekanik. Till en början var spelaren fången i ett bestämt perspektiv för varje enskild yta (”kameran” satt så att säga fast) och fram till senaste inkarnationen var man så illa tvungen att stå still innan man kunde krama avtryckaren och skicka zombies till underjorden igen. Karaktärernas rörelsemönster var stelt och styltigt och långsamt, siktet var i bästa fall besvärligt, omgivningarna labyrintliknande och trånga. Chris Redfield, Jill Valentine och de andra må vara the best of the best of the best, men de rör sig som kylskåp. Lägg till svår brist på ammunition och fiender som vägrar ge upp innan deras huvuden är borta och klaustrofobin övergår i ren skräck.
Resident Evil är fortfarande, så här 16 år senare, engagerande just för att vartenda litet steg på vägen är livsavgörande och svårbemästrat.
Jag har inte spelat särskilt många spel där det känns som att varje handling betyder något, där varje avlossat skott från ett fiktivt vapen eller varje kombination med ett alldeles för stort svärd får konsekvenser. Första timmarna i GTA IV (2008), Shadow of the Colossus (2005), kanske några få stunder i Zelda: Ocarina of Time (1998) och Mass Effect-trilogin (2007-2012).
Spelmediets överlägsna förmåga att skapa delaktighet och engagemang (det är trots allt DU som utför handlingarna i spelet) utnyttjas sällan. I takt med att spelet har blivit större och större, på alla håll och kanter, så har Resident Evil-serien upphört att vara ett av undantagen. Det är förbannat sorgligt.
[ Det här däremot, är förbannat roligt. Hela spelseriens intrig sammanfattat på fem minuter. Om du trodde att filmerna var såpopera maskerad i specialeffekter så kommer du tappa hakan… ]OBS! SPOILER-varning!
