Intill de cyklister som bekymmersfritt dag ut och dag in susar förbi oss på Lilla Fiskargatan kan vi dödliga som inte satsat pengar på velocipedens lyckohjul ofta känna oss urgröpta, tycker Dennis Jörnmark Callstam.
Jag betraktar ofta mig själv som kollektivtrafikens lyckliga träl. Likt Catos slavar äter jag vid samma bord som den mästare som föder mig. I deras fall med husrum och piska, i mitt fall med Skånetrafikens Jojo-kort.
Men min tisdag tar en vändning i tvåhjulade tecken. Min flickvän ber mig ägna tio minuter åt att traska nedför St Petri kyrkogata och köpa lås och ventillock.
Vadfalls? Bygger hon en demoncykel med vilken hon kommer färdas till Juridicum snabbare än ljuset? Är låset och ventillocket som brukas till hennes järnhäst alltför slitna för att begagnas utan att sänka hastighet och komfort?
Direkt då jag kliver in i butiken vid Clemenstorget bildas en orosklump. Endast en ny stänkskärm och flygbiljett från att cykla uppför K2 bedriver den övriga kundkretsen familjära samtal med personal och behöver inte leta efter låshyllan. De ler överlägset mot mig, likt de brukar göra då de hasplar ur sig ett ”ursäkta” ackompanjerat med en hastig blick när de nästintill kört omkull mig i korsningen Bankgatan/Södra Esplanaden.
Jag, däremot, stapplar mig fram till en vägg ägnad åt cykellås. Låset jag finner har fyra nycklar! Kanske kan jag, pojkvän och deltidsanvändare av cykeln, få en nyckel att fästa intill mina jämförelsevis ointressanta?
Tanken gör mig smått megalomanisk, men jag måste visa att jag vet vad jag gör. Jag tar ett till lås från väggen och väger de båda i varsin hand tills jag ger en signal om att det första låsets tyngd passar mina behov. Jag hänger upp det bortvalda låset och klappar bestämt på det jag ska ha. Jovisst! Jag förstår att det här låset tål stryk!
Nonchalant lägger jag låset på disken: ”DET HÄR ska JAG ha… och ventillock till tjejen förstås”.
Jag visar alltså att jag a) äger en cykel som jag ska köpa lås till, och b) ska köpa ventillock åt min flickvän vilka jag obekymrat betalar. Försäljaren ser imponerad ut. ”Såna här?”, frågar han.
Vad jag antar är ventillock visas upp. Jag borde säga ja. Men mitt självförtroende har nått max. ”Jag är inte säker på om det är rätt storlek”, utmanar jag. ”Tror du inte?”, frågar han. ”Det finns bara en storlek på ventillock”.
Jag har blivit nedskjuten. Jag betalar. Med min FLICKVÄNS VISA-kort. Jag får två ventillock på köpet och lämnar affären. Det är inte faktumet att jag är cykelanalfabet som gör ont. Det är avslöjandets hån som vägrar lämna. Fy fan!
