Jag tänkte precis skriva ett inlägg och gnälla om hur grått och kallt allting är just nu. Det är väl oftast nu människor känner av någons slags höstdepression? (Jag har inga belägg för det där.). I vilket fall som helst så slog det mig att man behöver inte tycka att allt är grått, kallt och trist. Nej minsann, åk till Lundagård (parken, inte högkvarteret för självaste tidningen Lundagård) i Lund och ta en promenix runt närliggande campusområde. Vilken fröjd!
Vemsomhelst med en gnutta fantasi skulle kunna resa till England på 2 nanosekunder (om man så vill, annars går det bra att stanna i Lund i tankarna, jag föreställer mig iallafall University of Cambridge såhär.). Tänk er, ett typiskt gammalt universitet i sten som strålar av gamla anor med sin fina murgröna klättrandes längst de rustika husväggarna. Tunna, fallande, orangebruna löv dansandes i vindens valsande dans, för att sedan landa graciöst i närmaste blanka vattenpöl. Det är nästan som grafisk poetri. Otroligt vackert och otroligt känsloväckande! Det väcker kärleken till liv inom mig.
Lunds universitets campus är magiskt. Så är det bara.
T.
ps. ..(skriver Tanja som sitter i sin mörkbelagda enrummare på Gullviksborg i Malmö, medans hon då och då blickar ut över den gråa betongen och de gråa miljonprojektshusen, i sitt förortsparadis.)
